WHIII!

I min snoriga ensamhet lyssnar jag nu på Kents nya skiva.
Mitt Kent.
Det är lika härligt varje gång. Gåshud över hela kroppen. Ett fånigt leende på läpparna.

Ingen kan någonsin ta ifrån mig minnet av min allra första konsert. (Om man bortser från sketna cityfestivaler med Robert Wells och Lill-Babs. Brrr....
Jag var 14 år. hade fått två biljetter av min syster till något band. Hon tänkte att jag kanske skulle tycka det var roligt att gå på konsert. Hade ingen aning om vad det var för något.

Från första riffet. Från första tonerna är jag fast. Det hade ju liksom inte skapats något vackrare. Det kändes som om karlfan sjöng rakt till mig.
Eftersom dem är svinstora nu så är det ju fler än jag som känner så men det skiter jag i.
Det är så jävla vackert.

Men dem är FÖR stora nu. Jag vill ha de smått. Inuti mig. Så det blir ingen mer konsert. Men det är fel det med för jag hade såklart dött av glädje om jag lyckats få tag i biljetter till den här turnen men dem tog slut på några minuter och nu kostar dem 1500 spänn på svarta börsen. Fy faan för svarta börsen. Jag skiter hellre i det än stöttar det. Giriga jävla as.

Det där med emo är svårt. Jag tycker inte Kent är ett dugg emo. Jag är iallafall inte ett dugg emo. Jag blir ju GLAD av bra musik. Jag gråter av glädje. Det är väl inte emo? Inte dagens emo iaf som hela tiden hänvisar till depression och ledsamhet.
Men emo står ju för "emotional" vilket är känslosam. Men att vara känslosam innebär väl inte enbart att vara ledsen?

Jag skvätter lite smått här borta nu men det är för att det är fint. Jag brukade drömma om en backstagemöjlighet. En efterfest. Ett handslag. En kram. Ett brev. En autograf. En blick. Ett leende.
Skulle det hända mig idag. Fy faan så pinsamt. Det känns som om jag inte skulle kunna spela inför Jocke Berg. Hahahaha. Vuxna människa.
Som om jag skulle bli ett litet barn med darrande underläpp och vattnig blick.
Fast jag skulle vilja slänga fram ett nonchalant "Det där var jävligt kul..." Tända en cigg, stå lite slappt vilandes på ena benet och snacka väder.

Jag försöker att inte sålla människor. Begåvade människor som får allmänt erkännande är bara tufft. Är det inom något som jag själv gillar är det ännu bättre. "Kändisar" intresserar mig inte mer än en trevlig granne eller dylikt. Jag ser kändisskap för vad det är. Vanliga, förhoppningsvis begåvade människor som hängs ut i våra medier för att journalisterna ska ha något att skriva om. Smart kändisskap är det som tillför allmänheten något annat än skvaller.

Musik som enar oss och gör oss lyckliga.
Humor som får oss att le även åt kaos.
Skrivande som låter oss fly verkligheten men även berikas av den.
Skapande som låter oss se andra dimensioner av varandra. I en tavla. I en bild.

Der där som gör oss till det vi nog var någon gång.
Till det vi är någonstans.
Mindre skitiga.