måndag 29 oktober 2007

Och så sa det bara "Plopp"

Jag mår väldigt konstigt nu för tiden.
Väldigt konstigt.
Liksom Gudsförgäten.
Det är ett ord som utstrålar misäääääär.
Mon Dieu.
Jag är liksom orolig för att det finns en möjlighet att jag håller på att förlora förståndet.
Allt är väldigt schizofrent förstår ni.

Jag är en person som har mycket. Tycker ju jag själv.
Jag har en fin lägenhet. Eller, det är min killes men jag har flyttat in mig själv i den.
I den bor min underbarafinasnyggasnälla(han är liksom så snäll så man själv känner sig ständgt dum) kille.
I den bor oxå våra två skitsöta, konstiga små katter. Den ena pratar heela tiden med lååånga mjaaaaauu och den andra är mest röd och tyst och pluttig.
Jag har massor med fina vänner. Jävligt lyckade relationer överallt.
Jag är hyfsat snygg. Skitsnygg enligt min kille jämt, men jag själv kanske kan skriva under på det efter ett glas vin och sjuhundrakilo smink.
Ha Ha.
Jag har en fin släkt och en gullig liten mamma och en bullrig pappa och finaste systrarna i världen. Girl Fuckin KamlinPower säger ju jag!!

Men...
Jag sover inte speciellt bra just nu ALLS.
Jag har inte lust med någonting.
Jag gläds inte åt saker som ska hända på samma sätt som förr.
Jag oroar mig väldigt mycket.
Jag känner mig väldigt dålig och osäker på mig själv.

Det hela KAN bero till viss del på att jag letar jobb.
Jag tycker att det är en otroligt urlakande sysselsättning.
Jag VILL inte telefonförsälja. Och tycker att det är under min värdighet eftersom jag är jävligt duktig på allting.
Jag är iallafall duktig på många saker och jag försöker påminna mig om det när jag är på väg ner där där jag inte vill vara.
Jag känner inte massa egna företagare som bara rååkar ha en plats över för mig på sitt jobb.

Anledningen till att det är svårt är eftersom jag inte vet vad jag ska bli när jag blir stor än.
Jag VET att jag vill plugga, men vad vet jag inte riktigt än.
Jag är skiträdd för att välja fel.
Jag är skiträdd för att fastna och vakna upp på samma ställe om 40 år och undra vart mitt liv tog vägen.
Jag menar KOM IGEN.
Det är ju just DET tankesättet som gör att man fastnar.
För man vågar ju ingenting!
Visst, det GÅR att hoppa av om man inte skulle trivas.
Men vilket jävla nederlag.
Liksom ett eller flera år åt helvete. Så kan man skryta om livserfarenhet bäst man vill men det syns fanimig inte på något jäva papper. Då kallat betyg som jag mer än gärna ber cheferna använda som dasspapper. Inte för att mitt betyg är dåligt, men för att det skulle kännas jävligt skönt. :)

Jag vill ju att det ska vara ROLIGT att välja. Jag ska ju fan bara ha ett jobb. För nu.
Men jag vill bara krypa ner under täcket och aldrig komma upp.
Det känns Gudsförgätet.
Det känns urlakande.
Det känns försmäktande.
Och därför sover jag inte.

1 kommentar:

H sa...

Jag vet hur det känns! När jag var arbetslös kände jag likadant! Jag satt bara hemma till slut. Inget fest, inget umgås. Det suger verkligen musten ur en. Hoppas du hittar ett jobb snart! Jag ska hålla tummarna och ögonen öppna. (Nu lät det som om jag skulle hålla tummarna öppna, men ja du fattar) Kram