torsdag 29 oktober 2009

Usch för denna ovisshet

För att inte tala om NERVOSITET. Inte sovit ordentligt eller gott på jäävligt länge men nu när det äntligen börjar lossa så är jag nervös över DET istället.
Intervju i morse på ett ställe. Provjobb i morgon på ett annat. Det senare är ett jobb jag så in i bängen vill ha där jag kommer äga röfv men inte med start förrän januari så tills dess måste jag ha det förre jobbet som jag väntar på besked från nu. Och så lyckades jag få ett missat nr. Privat.
När-jag-sket.

NÄR JAG SKET!

Dette får inte hende. Du KAN för i helfvete inte sitta och MÖLJA när ett eventuellt jobb ringer. och vad hade jag gjort om jag hade tagit med mig telefonen in på dass? Hade jag kunnat svara då? Sitta och kvittra och vara skitartig och kanske få tacka för att man fått ett jobb.
När man mörsar.
De skulle barra VETE!!
Men det var bara ett samtal och var det verkligen dem så har dem redan bestämt sig och då ringer dem igen.

Nu har jag i nervositetens sanna anda skurat köket och eftersom min snubbe jobbar natt är han ett uselt stöd i väntan på domen eftersom han bara snarkar och jag får nog ta å krypa ner en stund själv för jag har inte sovit nånting. Eller jag däckade igår vid 20 av emoutmattning. Vaknade två. läste till 5 och slumrade till sju. Inte stabilt.

tisdag 27 oktober 2009

Imorgon smäller det..

Om jag har tur.
Även fast jag vet att det kan gå åt skogen och att man inte ska ropa hej så kan jag inte låta bli att hoppashoppashoppas så jag nästan går av:)

Terrorgraviditet

Eftersom två av mina bästa brudar ska kläcka en unge när som helst så oroar jag mig lite.
Jag vet inte om det var därför jag drömde att jag var höggravid i natt. Fast jag rök och söp som en borstbindare med magen stor och varm. Så bodde jag i ett av mina otaligt primitiva hotellrum på Bali och på nätterna vågade jag inte sova för jag var rädd att nån skulle bryta sig in. En natt gjorde det det och jag satte mig ner och typ skrek, men då böjde sig en typ två meter lång man ner över mig i mörkret där jag satt på golvet och satte handen för min mun. Han var visst min räddare.

Pappa körde en buss och när jag gick förbi och glatt putade med min mage var jag full och han tittade konstigt på mig. Vände mig ryggen. Som min familj JÄMT gör i mina gravid-drömmar. De där är nog det närmsta en riktig mardröm jag kommer nu mera. Usch det kanske betyder att jag saknar min mamma. Inte träffat henne på länge nu.

Idag ska jag ringa samtal. Samtal gör mig nervös.

PMS.

Jag är besvärlig.
Jag har alltid varit besvärlig.
Om något är snett så fungerar jag inte alls och såhär typ fem dar innan mens är jag fet, ful och gråtmild. Jag vet att många systrar skriker WORD!

Idag började det. Först såg jag en sjuk kattunge på TV. Och en sjuk labrador. Och en ko som behövde hjälp att få ut sin lille kalv. (fast det var mest äckligt)
Kattungen hade problem i sin lilla magis och när veterinären som var en ung tjej med stora lessna bruna ögon klämde på magen så mjauade han så ledsamt och hans matte grät och de små barnen hemma fick prata i telefonen med lille gråe Felix att han snart skulle få komma hem så de fick leka igen med Felix bara låg där pch pep. Jag lipade som bara den.
Felix och labradoren blev friska så då kunde jag andas ut. Förberedde mig på att väcka S som sov inför sitt nattjobb med att snora ner hela sängen över lille Felix som kolade men det slapp jag.

Nyss började jag istället lipa över Lisas farmor spm hade blivit nekad att få ringa hem från SJUKAN när hon skulle ta sig hem och glömt sitt busskort så hon behövde telefonen för att kunna ringa Lisas pappa så han kunde hämta. Hur historien slutade kan ni läsa här, men jag tjöt.
Det fick mig osökt att tänka på min årliga stortjut som kommer varje år lagom till Julen.
Röda Korset gör ett sådant jävla kanonjobb. För vet ni hur det är? usch nu tjuter jag igen. Här kommer det. SNÖRVEL SNÖRVEL HICK!

Jo, varje år när julen kommer så finns det så många ensamma människor i Sverige som blir oroliga. OROLIGA.
De blir oroliga för att de är ensamma och ledsna och övergivna och inte har någon att prata med. Då kan de bland annat ringa till Röda Korset för att få en vän att prata med en liten stund på julafton.
100 000 hembesök gjordes förra året under julen till ofrivilligt ensamma människor!
Och det slutar inte där. RK har också en kramkampanj. Där man kan smsa en kram eller ge sig ut som stan som kramfrivillig. Så kan man åka runt och krama folk som aldrig får en kram.


KRAMAS FÖR DE ENSAMMA HÄR!

söndag 25 oktober 2009

hejja mäj baj de väj

Ja, jag måste faktiskt ge mig själv lite cred för idag när jag låg i sängen med min kille och läste bok så spred sig ett underligt lugn i min mage. Jag kände mig tillfreds, lycklig och mycket, mycket starkare.
Jag kände ork och glädje inför framtiden och en helt ny typ av styrka. En sån styrka som gör att jag med glädje fixar det som behöver fixas istället för att göra det gråtande med en klump i magen.
Jag förstår inte vart min ångest kommit ifrån men nu är det i alla fall på väg bort. Det lilla lyckopirr som dök upp i min mage och fick mig att ta ett djupt andetag och utbrista förvånat till min kille: Vet du älskling, jag tror jag är på väg ur det här. Det lilla pirret ska jag klamra mig fast vid som vore det guld fan.

Att vänner är familjen man själv valt blir tydligare när man inte mår så bra. Då märker man vilka som kommer farandes till undsättning. Som tålmodigt lyssnar och försöker hajja och peppa. Som leder en på rätt spår utan att få en att känna sig värdelös.

Något som jag lärde mig i förra veckan tror jag i alla fall var att sätta ned foten på allvar mot dem som inte får mig att må bra. De depressiva blodiglarna som bara ska ha och ha men aldrig ger något tillbaka. De utan distans till sig själva som bara släpar runt på en jävla massa självömkan och inte ens har vett att skämta om det.
I mitt fall så kanske ålderskillnaden gjort sitt. 20 år är rätt mycket. Trassliga historier.
Men jag är ingen jour. Ingen det räcker att man hör av sig til när man vill ha någonting bara. Och även fast det gör ont, så är vänner fortfarande familjen man själv valt. Och de man inte valt har man rätt att distansera sig från även fast man älskar. Eller gör man det?
Det är otroligt motstridiga känslor men ju äldre jag blir desto mer inser jag hur utnyttjad jag blivit och hur baktalad jag blivit. Att jag är lat och dum och värdelös och inte förstår någonting. "DU förstår väl att du inte kan hålla på så hääär hur länge som helst" Klappar på huvudet, göra ner bakom ryggen, sucka och stöna i någon sorts besvikelse som egentligen bara handlar om att man mår dåligt själv och därför måste klanka ner på andra för att bli större.

Man ska respektera andras självklara pondus men aldrig bli respekterad själv. Det är sådant missunnsamt jävla osäkert jävla skitsnack.
Aldrig bli erbjuden hjälp eller stöd rent genuint utan få elaka blickar för att jag inte klarar av någonting. Och så vet jag hur snacket går. Fast ingen kommit på tanken att fråga hur det egentligen ligger till. För då kanske man inte skulle kunna klaga mer. Och gud så tråkigt det skulle bli. Hela den känslan gjorde att det blev värre och värre till ingen ljusning fanns. Bara en klump i magen hela tiden och en sorts skamkänsla. Som att det vore olagligt att fastna. Som att inte det är just vad alla gör. Sen i juni liksom. Inte ett helt liv. En svacka om man så vill.

Det här skulle bli en peppblogg så jag återgår till det jag började med. Jag mår mycket, mycket bättre och i natt kommer jag sova gott. Jag kommer hålla mig undan från de människor som inte ger mig energi och glädje och värme som Frida sa. Och även fast svaret är svårt, så är det skönt.
Jag är min egen!

Om ni missat den...

BUUHUHUHUHUHU!!!

Jajjamen. Nu är det snart spökerier på gång. Det firar Kabinettet med kluttiga spöken och en fånig svartvit bild med blodig mun. MOUHAHAHAH.

torsdag 22 oktober 2009

Är det inte rätt så skumt att när en människa inte mår bra och står för det så möts hon ofta av likgiltighet fast hon blottar problemet och försöker laga.

Familjer är sälla nöjda till exempel. Min Snusmumrik-gen är inte ett dugg uppskattad hemmavid. Jag uppskattar själv inte att jag går ner mig i livsåskådning och blir handlingsförlamad efter att jag gjort något stort för man måste ju passa in.

Mina ångestattacker artar sig på så väldigt många konstiga sätt och jag kämpar med dem varje dag och försöker få en distans till fånerierna. För fan vad man slösar sin tid på att inte bara stolpa rätt ut och göra alla rätt så alla tycker att man är bäst i hela världen.
Jag är inte överförtjust i att umgås med folk i veckorna. Då vill jag sköta mitt. När jag jobbar eller pluggar så gör jag det och fixar och trixar och tränar och lagar god mat. Har jag förhållande kramas jag.

Jag är i mångt och mycket högpresterande på mina arbetsplatser och mån om att göra precis som man ska och nu när jag haft en period som inte varit så aktiv suger det i hela kroppen efter att göra, göra, göra bra!
Samtidigt trycker något mörkt ner mig. Något som suger ut precis ALLT självförtroende och får mig att känna att jag inte duger någonting till. Det har blivit värre för jag minns mig själv som betydligt mer rakryggad. Eller, jag vet ju att jag är det. Jag är typ tuffast. ;) Jag är på väg ur gröten det vet jag. Och när jag väl är ute. När jag väl får känna mig behövd och driftig igen så kommer jag ALDRIG halka ner här igen.

Igår inträffade en sak som fick mig att fundera över våra band som vi har till varandra. Oavsett hur starka de är så måste man tänka över hur givande de är. Det finns en relation där jag upplevt att jag blivit väldigt utnyttjad och inte direkt fått någonting tillbaka vilket har gjort att jag dragit mig undan. Jag har inte kunnat förmå mig. När vi är vuxna så måste vi någonstans acceptera att vi är olika. Att det inte finns ett gemensamt sätt att tänka. Det finns inte ETT rätt. När man är 24 år gammal är man inte i stånd att bli tillrättavisad. Man behöver pepp-talk, glädje, inspiration. En glad spark i röven, en puff i rätt riktning.
Alla kan inte ge det. Om jag behöver det i min kommunikation mellan människor, förtjänar inte jag det då? Om det motsatta ger mig jätteont i magen och gråtattacker och sömnproblem och ett problem med att se folk i ögonen, kan inte jag kräva det då?

Ja ja. Tömmer skallen på lite som vanligt. Det är en underlig vana det här med blogg. Det går liksom så fort att ventilera. Det krävs ingen öga för öga kommunikation. Det är lugnande bara att veta att det är sagt och ligger där.

För att plåga er lite till så tänkte jag tala om att Anna och jag var på Falun Gong igår. Det är ingen maträtt utan en typ av yoga/mediation som är mer intensiv än Qi Gong.
Anna hade hittat det här lilla stället som låg i hyresgästföreningens lokaler och hade gratisträffar så vi drog dit. Kommer in i en sån därn typisk lokal med plastmatta och starka lampor i taket och furumöbler. Jag känner inte direkt hur jag hamnar i Zen.
Var är värmeljusena? Jag vet inte vad jag hade diktat ihop i skallen men jag hade föreställt mig lite sådär kanske en liten kines kanske och lite mörker och sånt.
Vi möts av en liten tjock tant men kanske finsk brytning lite svagt i jeans. På nedervåningen står två tanter och Anna och jag. Anna och jag få följa med den lilla tjocka tanten till övervåningen där vi i full belysning får ställa oss framför henne. Vi undrar vart stämningen och rökelserna är men tydligen ska vi bara stå där rakt upp å ner.
Hon börjar tala om grunderna för oss och förklarar att vi antagligen inte kommer orka så länge för energiflödet är mycket starkt under dessa övningar. Man ska bara stå och vifta med armarna lite. Tänker jag.
Inte så att jag inte respekterar meditativa principer. Bara att jag inte tänkt att det ska funka på mig direkt sådär barra.
Hon förklarar hur vi genom olika armövningar och med lätt böjda knän släpper igenom energin till fötterna och förflyttar den runt om oss.
Vi börjar lite försiktigt och efter en stund känner jag hur det börjar pirra och bli varmt i händer och armar. I en övning ska vi hålla armarna sträckta frmaför oss med handflatorna i ögonbrynshöjd och jag känner hur jag blir lätt yr och nästan lite illamående. När jag fått in rätt schwung i knäna somnar mina fötter. Vilket hon förklarar med att jag har svag energi där. Jag förklarar att jag ofta blir kall om fötterna och hon tror att det här kan hjälpa mig. Annas fötter sover inte liksom.
DET-VAR-SÅ-JÄVLA-BALLT!
Efteråt kände jag mig renad och trött men ändå pigg. Jag ska absolut fortsätta att gå dit och utforska det hela lite närmare. Om man upplever en sån lugnande effekt på bara en enda gång när man säkert inte gjort allting rätt så måste det vara riktigt ballt när man får fason på det.

Jaja, slut för idag.

tisdag 20 oktober 2009

Hosta, kräks oxh inbillade fjärtar.

Fräsch titel va?

Vaknade i morse och mådde röv. Som jag gjort de senaste två veckorna. Saknar att bara få sträcka ut mig förnöjsamt, kyssa min kille i nacken, hålla om honom en stund och sen gå upp och brygge kaffe.
Istället såg det ut såhär i morse.

Vaknar med hufvudvärk av att Stoffe kryper ner i sängen nybadad. Grav mysfaktor=sked och puss och sen somna om en stund. Vaknar fortfarande i en sked tre timmar senare med sovande arm, hufvudvärk och lägger mig försiktigt på rygg. En suspekt doft träffar mina näsborrar en längre stund. Ligger han och SMÅFISER? Drar upp täcket över nosen så bara ögonen sticker ut och sneglar försiktigt och anklagande på min intet ont anande gute som sover så gött. Tänker solidariskt att det kanske var jag själv som fjörna strax innan jag vaknade men håller det i sig så här länge? Vad har han ätit? Det var då självaste fan att en inte ska få vakne upp i lugn och RO.

Går upp hur sängen- i det här går det ju fan inte att ligga. Tittar ut i köket, kramar om och släpper ut Bysen på gården, går in igen. Går tillbaka till köket. Luktar det ända ut hit? Sticker nosen in i sovrummet igen och kännert igen. Nä det här var fan inte av denna värld. Kastar lite boll med Bysen på gården och upptäcker att det luktar ÄNDA ut hit. Sen inser jag att det är den där jävla disktrasefabriken eller vad fan det är. Eller pappersbruket. Nåt skit blåser in över stan.
Nyvaken är ju inte alla sinnen precis som de ska så det första jag gör är ju att tänke att han ligger och pluttar. Oskyldig var han.
Så läser jag Lisas blogg och bryter ihop för hon går runt hemma med rynkad nos och undrar vem som lagt en plutt nånstans i hennes lägenhet. Jag undrar om hon oxå konstaterade samma sak som jag.

Snart promenad med bästa Jos och Milo och sen hem till Anna för en fika och tjatter. Skitmysigt.

måndag 19 oktober 2009

Helgen som gick...

innehöll en rejäl urspårning och ett mycket kärt återseende. Det ena på fredan och det andra på lördan.
På fredan skulle jag och S ha en lugn filmkväll var det tänkt men då började det liras Nazi Zombies istället så jag tog min tillflykt till Linn som satt hemma med lite vin för en stunds smuttande och tjejsnack. Efter en stund kom hennes sambo Kalle och två polare till honom. Jag dricker kanske 4 glas vin och två små Mariestadsöl och blir bjuckad på en öl på Munken också. Känner mig helt okej och lugn sådär. Det visar sig att det är nån form av spelning nere i hamnen så vi tar en taxi dit och väl därinne serveras det billiga drinkar. Typ 20 spänn drinken om jag inte minns fel. Jag känner när jag får min "rom& cola" eller vad fan det var att den smakade lite lustigt men hävde den glatt ändå som den korkade jävla svamp jag är.

Sen kommer blackouten. Tydligen har jag suttit utanför med Simon och tagit en cigg. Sen har jag bara fragment. Hur jag stirrar på mina händer som är alldeles blodiga, Hur folk hämtar papper och pratar om att jag blöder. Jag hör "akuten" och får panik och brölar NÄÄÄJJ jag vill bara heem. Stoffe är hemma nykter och tar hand om mig ta mig bara heeeem.

Simon och jag har suttit och snackat när jag helt sonika bara ramlat ihop och slagit i ögonbrynet i asfalten. Jag sätter mig upp som ingenting och så ser han hur det liksom droppar från ögonbrynet ner på mina skor och hur jag typ slabbar med händerna i nyllet. Haha. Alltså vilken jävla syn. Så han har kutat efter Linn och Kalle och så har de torkat mig och burit in mig i en taxi. Linn lyckas få tag på Stoffe som får komma ut och hämta in mig och sen börjar spyoramat. Spydde ner typ allt. När jag vaknade i sängen helt jävla näck bultade det i ögonbrynet, Stoffe mumlar och blänger lite och jag går ut i badrummet för att bevittna alla mina kläder i en plaskvåt hög som är typ vatten och pjuuk. Jag minns att jag lagt mig i badkaret en evighet i ett ofruktsamt försök att nyktra till.
Jag ligger däckad i sängen i nästan 12 timmar innan jag lyckas resa mig. Då spyr jag igen och magen är så tom som en mage bara kan bli och ångesten. Har jag sagt nånting dumt? Vid det här laget är Stoffe på Munken med ett par polare och jag skäms. Skäms, skäms, skäms.
Det KAN nog inte funnits en äckligare människa på denna jord än jag i fredags natt. Det KAN inte gjort det. Lodisarna i parken ligger i lä.
Min bästa vän Oscar är hemma från Afghanistan och när vi pratar på internet börjar jag grina och saknar och de ska dricke öl och han säger att om jag kommer så får jag cola och kebab i min tomma mage. Så jag kryper uppåt Oscar och får lite mat och läsk och kramar och sen råkade jag dricka Captain Morgan och mötte upp min snubbe för att svänge lite stjärt på Svea och humöret var faktiskt på topp igen.
OH, ska tillägga att Kalle OCKSÅ blev skitdålig. Han hade blivit buren uppför trappen och också kräkitsch. Jag säger bara det, antingen hade de mixat ut skiten med något, eller så var det bara usel jävla hembränt. De borde ha sån jävla skit. Mycket kan man säga om mig, men supa kan jag. Det där var nåt gravt fuffens. Dessutom hade jag fläskfile och bärnä i min mage. En stund...Åh.

Men idag råder måndagspanik och jag hoppas att några av bekymren jag hade förra veckan löser sig den här veckan, CSN NU! Då packar jag min kabinväske och styr röven till Götet och åker inte hem förrän Petra sparkar ut mig. Eller tills jag börjar sakna S för mycket. Den kärleken, den kärleken...

torsdag 15 oktober 2009

Hår och medeltid.

Jag tänkte kanske färga håret typ vitblont och klippa av det helt sonika. Vem ställer upp och färgar min utväxt titt som tätt eftersom jag är typ svarthårter på riktigt?

Snart fyller jag 25. I mars. I maffs.
Knappt fem månader. Sen är jag halvvägs till 50. Sen dör jag.
Då måste jag väl för fan hunnit med att ha blont hår?
(jag räknar inte med mitt frenetiska blekande i högstadiet...)

Min kille har ont i magen. Jag tror jag går och pussar och klappar lite på den...

Hett käktips är btw Bakpotatis. Säljs 2 för 10 riksdaler på Ica nere på stan.

Motpol.

Bara för att jag konstnärskräks och sentimentalbluddrar tråkigheter på natten när jag inte kan sova och det faktiskt inte ens är kul att kolla på Stoffe när han sover för att han är så fin längre så kan jag nämna att:

Jag pratade med Stoffes mamma igår på telefon och det var jättemysigt för hon bor ända borta på en ö.
Jag fick ett uppmuntrande framtidspepp av en vän och jag hoppas hon har plats för mig snart.

Jag skrattade hejdlöst åt en securitastvakt som fick springa och öppna toaletter där nån hade feltryckt på larmknappen flera gånger på programmet Stockholm- Arlanda. Jag garvade även åt homogayen som ville kalla sig flygvärdinna istället för flygvärd eller Steward för han tyckte att det låg något "70talschickt" över termen. Dessutom hade han mascara. Underbara människa. Sminka så mycket du vill även fast du är man. Fast jag skrek istället "tvätta bort mascaran tööönt" för jag var så där fjantgrinig. Menade det inte ens. Jag blir glad nu när jag tänker på att han hade mascara.

Vi gav varandra massage med olja och hade tända ljus i sovrummet.

S och jag gick en kylig långpromenad och släppte Bysen i en rastgård och lekte kurragömma och sprang runt där inne bland pinnar och höstsol.

Mja, inte så pjåkigt för en sketen onsdag va.

Tess hävdar

...att man får skratta åt vad man vill. Inklusive folk med Downs. Kolla bara på Icareklamen.
jag fnissar fortfarande åt den lilla tjejen med Downs som bad sin stackars assistent att dra åt helvete på badhuset för jag hade hört någonstans att människor med syndromet var så jävla snälla och att de inte kunde tänka dumma, elaka saker direkt.

Sen så orkar jag inte titta på andra människor som gör bra saker längre. Resultatet är överskottsenergi, konstant kåthet, en helt makaber tjurighet som jag inte ens fattar själv att jag är kapabel till. Jag som är typ världens gladaste människa är så förbannat jävla skittjurig att jag vill slå näven i väggen så det går hål i den. Stackars min kille. Jag är grinigare än grinigast och när jag inte är det tvingar jag honom att lyssna på dåliga, ointressanta historier för att få tiden att gå. Dessutom tjuter jag åt böcker och vill måla tavlor igen och tycker att det ska bli jävligt skönt att börja plugga lite smartheter så jag kan skämma bort min kille som ställt upp som fan och min kattmamma och allt sånt.

Så vill jag att verkligheten ska vara som på film och när den inte är det är allt asjobbigt.
Ni vet som i ett kapitel i en bok så tittar två personer på varandra och allt som nånsin behöver sägas, sägs. Ingen är tunn och tråkig utan alla bär på hemligheter och historier och alla bryr sig och tänker massvis med vackra saker men som de kanske ibland inte vågar säga.
I en bok jag läst precis är en kock skitförbannad hela tiden men han lagar otrolig mat och han blir så förälskad men ju mer förälskad han blir desto argare blir han tills han inte kan vara arg mera. Det är vackert.
Det är vackert att en gammal kvinna blir omhändertagen av en ung kvinna och den unga kvinnan kryper ner i badkaret naken tillsammans med den äldre kvinnan och låter den äldre skrubba henne också så att de ska vara likadana och inte förnedras och äcklas utav en uppgift som är så fin och viktig men samtidigt så svår. Då grinade jag i kudden.
Vi kan aldrig dölja dom vi är en längre tid. Inte för oss själva och inte för någon annan. Det är därför tvåsamhet är det svåraste som finns. Våra rädslor.
Jag är skiträdd för nästan allting. Jag är så rädd för andras tuttar även fast jag inte har komplex över mina egna att jag måste klippa sönder 500 tidningar och klistra upp dem överallt. Det är i alla fall ett kommande projekt. Jag kanske måste sätta mina egna tuttar tillsammans med 500 andras tuttar helst dem i tidningar som är lika stora och till synes bara släta och inte alls till för moderskap utan bara knulla.
För att få den nyttiga distansen måste jag kanske ha det i mitt face!! Ta kontrollen över det och skapa min egen referensram. Vad tror ni om det? Är jag någonsin så kreativ i praktiken?

Jag tycker inte att porr är roligt men om jag ska kunna leva med att det existerar utan att jag får en knut i magen varenda gång det kommer på tal måste jag kanske klä ut mig själv till en polkagris och skrika snuskiga ord och fnittra samtidigt. Mest för att liksom visa hur bekväm jag är i min egen sexualitet och få folk att tro att just jag är lite roligare att ligga med än alla andra.

Eller så skiter jag helt enkelt i det men det kommer jag inte göra för jag kan inte skita i saker och jag är så till den mildra grad skitromantisk att jag tror att vi människor behöver varandra något alldeles skitmycket och att det är en skam att vi inte pratar mer med varandra och ibland vill jag gå fram och ta en främmande människa i handen och säga att hon är viktig men sen låter jag bli för alla skulle tro att man var dum i huvudet.
Eller kristen.
= Dum i huvudet...I Tessanland.
Fast man bara var snäll.
Man kanske bara ville vara snäll.

tisdag 13 oktober 2009

Nyårslöften innan nyår.

När det nya året ska firas så inbillar vi oss att nästa år ska bli mycket bättre. Vi ska bli smalare, sundare, slutrökta, slutlessna och världens mest framgångsrika människor som är lika lyckliga som dem på reklam.
Vi ska bli lika smala, lika svala, lika populära, lika häftiga och i mitt allt detta så ska vi skita i vad folk tycker och vara oss själva.
Är det bara jag som tycker att dessa två livslögner slår ut varandra?
Det är viktigt att visa hur många kompisar man har, eller hur full man är. Hur liten hålan än är. Kanske ännu viktigare bara för det. Samma sak varenda jävla gång.
Om jag är full med så många människor som möjligt så har jag skitkul och då vill alla ligga med mig och så är jag allas bästis. Den är viktig. Att vara allas bästis. Att vara utvald och sånt.
Är viktigt.
Är det.

Jag brukade lova mig själv att jag skulle sluta vara så förbannad på allt hela tiden. Jag skulle sluta hata TV. Sluta hata reklam. Sluta hata feta kärringar i mataffärerna. Sluta hata gubbar.
Bara hata sånt som är okej att hata. Som typ Hitler. Och Idi Amin. Göran Persson.
Honom gillar ju ingen. Men man går ju inte runt och påminns om att man hatar Hitler varenda dag. Så då behöver ingen annan veta om det.
Att man hatar.
Att man inte sneglar argt på en kaktus i en reklam för en deodorant som gör att vi tjejer kan låtsas att vi är hårlösa under armarna utan bara fladdrar med våra hårlösa armar och ler som vore det den mest naturliga saken i världen.
Att inte hata det faktum att vi luras gilla saker som vi inte borde gilla. Som typ skelettsmala människor. Att det skulle vara finare än en stor person. Tjock eller fet får man inte säga om man inte menar en elak tant eller gubbe. Ännu en oskriven regel.
Ger vi däremot beröm till en flicka med ätstörningar då har vi gjort något bra.
Varenda dag tittar jag mig kritiskt i spegeln och önskar att jag såg ut på ett annat sätt. Min tand behövde inte stå ut. Min mage kunde vara mindre. Mina bröst kanske kunde vara större och fastare nästan som på film i rätt vinkel med plast och skuggor och stön och stånk som alla gillar.
För det gillar ju alla.
Varför skrattar jag sådär? Varför är min dialekt så här? Är mitt hår fult? Alla är snyggare, roligare, bättre och intressantare än jag. Även fast jag inte tycker om människorna som talar om detta för mig. Även fast de människorna inte finns på riktigt eftersom jag bara skapar deras storhet i mitt eget medvetande och därmed gör ner mig själv.
Jag skiter mig själv i ansiktet.
Jag skiter mig själv i ansiktet utan dietist, plastikkirurg, sminkös, perukmakare, personlig tränare, ljussättning och tandreglerare.
Jag skiter mig själv i ansiktet alldeles själv.

Det smakar illa och så hatar jag lite till.
Så tänker jag att vi är med varandra bara i brist på bröd. Att vi duger åt varandra i krig.
Tunga dagar går jag med blicken i marken och tänker att om min kille i hemlighet önskar att han kunde få någon som var så mycket vackrare och bättre och mer intressant än jag så skulle han skaffa sig det direkt och så räknar jag ner till det händer. Så har jag jämt gjort.
Som om inte alla vill gifta sig med en Megan Fox eller han Wolverine och leva lyckliga i alla sina dar. Liksom hallå.
Att våra dagar är så grå och tråkiga att vi måste visualisera en verklighet som inte existerar bara för att stå ut. En verklighet där allt är perfekt på det sätt som vi har bestämt är perfekt fast vi när det kommer till kritan bara behöver några få små saker för att vara lyckliga.
Kärlek, respekt och kanske en gnutta intresse för det där universumet man har inom sig som hos alla ser så himla olika ut.

Men vi stirrar in i en ruta där människor som inte finns säger saker som inte sägs och så blir verkligheten jättetung så då måste vi fly in i den igen och medan vi gör det tjänar andra pengar och vi svälter oss och gråter över att vi inte är perfekta fast vi inte ens vet vad det är.
Lite som den där skatten vid slutet av regnbågen ingen nånsin hittar. Eller hägringen med löfte om vatten och vila efter en för lång tid i hettan.

Jag hyser en hatkärlek till media och jag undrar varför det gör mig glad och samtidigt så olycklig.

Jag tror tanken med de här tankarna var att jag skulle sluta lova mig själv att sluta hata saker för jag älskar att bli förbannad på sånt här för det påminner mig om mina värderingar och att det fortfarande inte helt och håller har gjort mig till ett flockdjur och kanske kan jag någonstans i framtiden komma på varför det gör mig så arg och får mig att känna mig så dålig.

måndag 12 oktober 2009

Vän och bebihäng.

Asså det puttrar i grytorna hos flera av mina närmsta vänner. Grymma mammor så långt ögat når snart.
För er som inte är härifrån bjuder jag på lite östgötska och sött barn och för er som är östgötar med söta barn här eller på väg hoppas jag ni har överseende. Som vanligt slår jag knut på mina meningar.











fredag 9 oktober 2009

Citat.

Läste en bok igår av Erlend Loe. Doppler hette den. Så jävla svinbra om en framgångsrik familjefar osm lessnar på duktigheten och flyttar ut i skogen. Ibland smiter han ner till civilisationen och sitt fina hus och fyller på förråden lite och då är det ett stycke när han ser på TV.
Han skriver en sak som är exaakt så som jag tänker. Jag var tvungen att läsa det flera gånger och älska att jag inte är ensam. Så, här kommer citatet:

" Ser lite på teve, där det som vanligt är ett rikt utbud av tennismatcher och rekonstruerade brott och mer eller mindre fiktiva berättelser om människors tjat och gnat. Detta att se på teve blir för mig som ett uppslagsverk över varför jag inte tycker om folk. Teve är ett koncentrat av allt som är motbjudande med oss. Det som redan i verkligheten är svårt att försonas med av mänskliga egenskaper blir direkt grällt när det kommer på teve. Folk framstår som idioter. På teve skulle till och med jag ha framstått som en idiot.
Allt mänskligt är mig främmande."

Word, Word, Word.
Och lite mer Word.

Hejja Doppler och hans författare.
Och hans bebisälg.

onsdag 7 oktober 2009

Min egna favorit i repris.

Måste skriva ner den här prisbelönta dialogen här oxå.

Stoffe och Tess i badrummet.

S: Heter du Kamler eller Kamlin?

T: KAMEL?? (blir lack) Vet du inte vad jag heter?

S: Men...du har ju två pucklar...


Jag antar att det bara är att acceptera att en rosenröd romantisk värld där man vet vad ens tjej heter och har alla indianer i kanoten är en illusion, en dröm och att det bara är att släppa.
Det blir nog inte verkligare än så här.

tisdag 6 oktober 2009

Inspirationellt

Efter att ha läst Nattas blogg blev jag sugen på låten Jag har varit vilsen Lisa med parken.
Asbra låt. Riktigt känner hur Stoffe rynkar ögonbrynen nerifrån badkaret. Inte så förtjust i sån här pop egentligen med Parken är fan skitbra.

Idag fikade jag med världens bästa Kristina och det var nyttigt ska jag säga er. Det är så jävla skönt att alla känner igen sig i ens problem och varit där själva. Det får mig att inse att jag nog är färdig med det snart. Prestationsångesten och allt som följer med. Vi drack massvis med kaffe, gick i en snuskaffär och i en underklädesaffär och jag blev inspirerad och glad.

Inte provat kläder eller underkläder sedan New York 2008 i juni och insåg att jag krympt 3 stl i jeans och jag kunde ha BHarna i mainstreamaffärerna vilket inte hänt sen puberteten.
Det var inte ens så ångestframkallande att se sin kropp i spegeln. Mycket bra.
Ska fixa gymkort på Nautlius nu när jag inte känner mig som en säl längre. 249/månaden för studenter. Känns rätt värt det. Nära hemifrån och så tränar S där oxå. Inga ursäkter. Nu ska jag ha tillbaka mina abs. va, lite pepp och inte bara gnäll. Soft va. :)

Så tycker jag att det är synd att Megan Fox som är så snygg fått ätstörningar och tappat hela kroppen.

Bärt Stjärt.

Asså Bert Karlssons roast mot Petra Mede kan vara sensationell TV-underhållning. För det första sitter världens elakaste, mest sexistiska showbizgubbe och tar skit i en evighet och det är jävligt kul att se hur han tänder till på alla stubiner på just Petra Mede. Den enda kvinnan i gruppen och som är helt jävla omöjlig att köra över.Sorry Bert men Petra är oövervinnerlig. Det handlade självklart om hennes fitta och flatlöss men det bästa citatet någonsin måste ju ändå vara
"Jag såg ju då Petras lilla mus, när jag kom in lite fel en dag..."

Fler högljudda brudar som Petra TACK!

måndag 5 oktober 2009

Upptäckter

Min kille har precis upptäckt att jag skelar ibland när jag är trött och tittar på honom på håll.
Jag opererade mitt vänsteröga som barn för när jag föddes pekade det rätt in mot näsan och det har en tendens att smita iväg ditåt ibland när jag är trött eller upprörd.
Denna upptäckt har gett upphov till många pussar och kramar och AAAAW från hans sida vilket är skitmysigt. Kanske ska börja skela på andra ögat oxå? Eller då kanske det går från sött till mojje.
Gränsen är hårfin gott folk.

Kanske bör jag visa honom bilder ifrån hur jag som liten sitter med blå smurfglasögon tjocka som flaskbottnar för att "träna muskulaturen i det opererade ögat".
Tror ni han gifter sig med mig då?

Vrida tillbaka dygnet är en bra ide.


Häver kaffe och undrar hur jag kunde vara vaken till klockan 6 i morse. Höll på att skylla på Stoffe men kom på att jag hade varit vaken så sent/tidigt/ iallafall.
Den dagen jag vaknar utan ångest och känner mig övertrött kommer bli en mycket bra morgon.
Balans tack.
Balans någon?

Snart en långpromenad i solen. Ska tänka kreativa tankar och göra upp ännu en lista. Som inte innefattar att lägga sig i ett mörkt rum och dra täcket över huvudet och låtsas som att världen inte finns. Det är lustigt hur man kan fastna i en sån här negativ spiral när man är fullt medveten om vad som händer.

Läste ut Nikki Sixx egna biografi igår. Alltså inte den om Mötley Crüe. Heroin Diaries. (Oroar mig alltid för att råka skriva diarée istället för dagböcker)
Den mannen var ju fan inte klok. Inte resten av bandet heller men han var FAN INTE KLOK.
Jag har typ dåligt samvete när jag är bakis en söndag och har druckit en liter vin medan han drack MINST en halv flaska JD VARJE kväll. En halv flaska var lite. Då hade han skött sig liksom. Så lägger vi på hundra liter sprit till, asmycket kokain och heroin. VARJE kväll och sen resa runt hela världen och spela. Han hann dessutom pöka otaliga fnask, vakna i sitt eget bajs, hata sin mor och diverse annat kul. Inte konstigt att det gick käpprätt åt helvete. Men han reste sig.
Efter att ha överdoserat och dött, gick han hem i strumplästen från sjukan och överdoserade en gång till och senare lyckades han bli drogfri, släppa mycket av sitt agg gentemot modern, finna kärleken, få fem barn och nu är han ihop med Kat Von D och ser helt okej ut med tanke på omständigheterna. Visst han gjorde ett ansiktslyft i direktsändning i nåt sketet program och blä blä blä men ändå liksom.
Här sitter man i Sverige i en liten lägenhet i Norrköping och har lite ågren över att man slarvade med alkoholen i helgen och försöker hitta något att plugga. 24 år gammal.
Perspektiv.
Så-jävla-svenskt.
Och så jävla inte ett dugg rock' n roll.

fredag 2 oktober 2009

Det där med glas...

Min vän Anna berättade nyss för mig att hon gått in i en glasvägg vid Domino idag för att hon var så trött och folk hade sett spektaklet.
Det påminde mig direkt om när jag rumlade runt i Stockholm en natt med Linnea och ska in på ett hotell med helglasväggar och röd matta med repavspärrning som liksom visar vart man ska gå.
Jag gick bredvid.
Rakt in i glasväggen.
Linnea skrattade kissa på sig varning, vakterna garvade ännu mer och av nån lustig anledning kom jag in ändå.

Vilket vidare för in mig på när jag gick ensam på stan en gång och gatan är helt tom. Helt plötsligt hör jag ett stånkande och på ena sidan kommer två hantverkare med en stor fet jävla glasskiva som de ska gå över gatan med. Jag blev så förtjust för det har jag bara sett i humorprogram på TV och liksom stannar och fnissar och nickar menande åt dem som försiiiktigt tittar sig över gatan innan de tar sig över och jag hoppas att klyschan kan bli total genom att en bil ska komma farande eller ännu bättre, en cyklist. Stampar lite med fötterna i förtjusning och även händerna för det gör jag när jag blir upphetsad och dem bara kollar på mig med trött, menande blick som liksom säger "Ja vi veet vi kommer här med en stor glasskiva..."
Det är så tråkigt i Sverige att sociala nördar som jag aldrig får något gensvar. I utlandet är det helt okej att vara som jag. Där får jag massa främmande människor att gilla mig på stört.

torsdag 1 oktober 2009

Panikångest.

Jag, som är typ världens mest stabila och alltid gör mig av med skit så fort den dyker upp har tydligen gått och grottat på mig massa skit för den här veckan har varit fruktansvärd. Ångest för det jag gör, ångest för det jag inte gör och igår sprack det.

Vaknade med jätteont i magen och illamående och grinade som en gris för att sedan bara behöva TA MIG UT och medan jag började gå så svullnade händerna upp och det började sticka i dem och jag typ hyperventilerade och fick nästan tunnelseende och väl nere vid strömmen så fick jag sätta mig på en bänk med huvudet mellan knäna och blunda och andas med stressen att det kunde komma någon och fråga hur jag mådde vilket gjorde det ännu värre och så ringde syster och då bröt jag ihop igen och så hem till henne och dricka te och grina ännu mera och sen bestämde jag mig för att börja nysta lite i vad det är som inte känns bra och jag drog långsamt i lite trådar och pratade lite och först kändes det som om hela min tillvaro skulle rasa ihop för att sedan kännas lite bättre och efter pussar och kramar och sånt stillades illamåendet och ångesten lite och jag kunde sova. Men idag sov jag till klockan 16 fast jag somnade vid 01 i natt vilket är rätt tidigt för att vara jag och jag vet inte riktigt hur det är.

Det svåra är att lära sig att veta vad som är vad. Så att det inte helt obefogat går ut över dem som är närmst. Vad är roten till problemet, varför, vad gör jag åt det?
Och det är nog det som är skiten. Jag gör inget åt det. Jag går och ständigt skjuter upp det och säger att det ska göras imorgon och så händer det inte och det handlar inte om att jag är lat. Utan rädd och feg och fast i någon korkad spiral och inte blir det lättare av att min kille jobbar hela nätterna så då är jag ensam med mitt grottande och sover inte och då sover jag på dagen och får ångest över det för då ska man göra det där som man får ångest över att man INTE gör.
Jag kanske behöver psykhjälp.
Jag var likadan i nästan ett år efter mitt sketna uppbrott och gick varje dag och var död inombords tills jag inte kom ur sängen och då åkte jag till Asien och när jag väl satt där så var jag så jäävla nöjd över att jag tagit tag i allt och åstadkommit en stabil tillvaro någon helt annanstans som var precis det jag behövde och undrade varför i helvete jag inte gjort det tidigare utan bara gått hemma och mått skit men den här gången är annorlunda för jag är faktiskt kär och har ingen lust att fly någonstans. Jag vill bara skapa mig en stabil tillvaro så jag kan vara en bra människa och en tillgång för dem jag älskar och som älskar mig.
Varför ska det vara så svårt. Jag vet ju att jag är kapabel.
Varför är det så svårt?