Om livet och semestern och lite mer om livet.

Helt plötsligt hade jag inte längre någon mamma och i ett töcken kom semester och öl och vackra snubbar och jag förstår inte hur det är möjligt att kunna le och skratta och känna att livet är vackert. Jag känner det på avstånd men samtidigt känns det som om jag befinner mig i någon sorts bubbla där jag betraktar mig själv. Kanske så som min mamma betraktar mig någonstans ifrån.

En ljusblå fjäril trippade runt på min systers knä och jag fick besök av en lysmask på armen. Jag har inte sett en lysmask sedan jag som barn lyckligt visade den för mamma strax innan pappa skrämde mig i busken så jag tappade den. Kan det kanske vara så att hon ser mig? Jag är inte religös, jag tror inte på ett liv efter detta och aldrig har jag saknat det så mycket som jag gör nu. Måhända visar hon mig tecken på att det visst finns. Att själen inte dör och hur skulle jag någonsin kunna tänka på något annat sätt? Hur skulle jag kunna deala med döden om det inte vore för att den inte är riktigt så jävlig som jag kanske tror? Om det fanns ett land där min mamma inte hade ont, där hon inte var ledsen, där hon blickade mot oss och såg till att vi hade det bra? Allt annat är otänkbart.

För er som inte kände min mamma så vill jag berätta att hon var fantastisk. Hon var varm och snäll och gullig och fin. Jag har hennes ögon och hennes leende och hennes händer och för er som gillar mig så ska ni tacka min mamma. Hon lärde mig att vara snäll och varm och omtänksam. Hon kallade mig för Lilla My när jag som barn var arg och hon lät mig gråta tills inga tårar längre fanns i dom finniga tonårens sorg över förlorad kärlek. Jag minns hennes varma hand på min kind, hur hon bad mig att inte vara ledsen. "Jag älskar dig lilla gumman" var något av det sista hon sa till mig.

Jag lovar min mamma att allt jag nu gör, gör jag för henne. Även sådant jag senare ångrar. Jag har varit modig för min mamma. Jag vet att hon hade gillat det. Jag vet att hon inte ville något annat än det bästa för mig och då måste jag ju vilja det bästa för mig själv.

Patti Smith sa något så vackert när hon förlorade sin bror. Hon sa att hon nu hade blivit en lyckligare och finare person eftersom hon bar honom inom sig och han var så fantastisk.

Att jobba

Jag jobbar.
Jag jobbar som fan.
Jag har fantastiska kollegor och det är så högt i tak att tom jag blir orolig.
Mitt i allt detta lyckas vi ändå bibehålla nån form av proffessionalism och när jag kommer hem sover jag gott.

För något år sen tappade jag allt igen och när jag tänker tillbaka på hur mycket tid jag ödslade på något som var dåligt för mig, så skäms jag. Jag borde vetat bättre. Jag borde vetat att ingenting är värt att offra sig själv för. Inte ens för att slippa ensamheten. Inte ens för en liten stund.
Jag tänker att det ändå var nyttigt, för jag minns att jag slogs. Att jag slet och drog och slet lite till för att skapa något bra för mig. Något som skulle ge mig trygghet och kärlek. Jag minnns hur jag lämnade. Med tårar rinnade men med högburet huvud med alla mina kassar och två vänners famn och flyttbil. Hur jag sedan chansade igen, lät mig tryckas ner och ännu en gång slita mig loss. Jag föraktade mig själv och min svaghet, men berömde mig min vilja att ge allting en chans.

Ibland måste man bara komma ihåg att saker kan vara skit. Att människor inte alltid kan ge en det man önskar. Att vi alla själva skapar våra egna förutsättningar. Har vi tur får vi hjälp på vägen, men vi det faller alltid tillbaka på oss själva.

Nu väntar Berlin. Jag känner mig fri, stark och lycklig. Lycklig över allt som väntar mig. För nu ska jag bara ha det allra, allra bästa.