tisdag 3 januari 2012

Utfyllnad

Såg en dokumentär om Susan Boyle och slås ibland av att alla människor har något att säga. En historia att berätta men att man liksom först måste uppnå någon form av status för att det ska räknas.
Är man på TV och har skrivit en låt alla gillar så är åsikterna man har kanske lite ballare. Lite mer sanna. Äventyret är lite närmare och det blir mer än bara...kött.

Vi gillar att dyrka- men oxå att dissa skiten ur sådant vi inte gillar och ofta creddar vi sönder människor som ändå inte hör vad vi säger. Människor som inte ser oss utan ett svart hål. En lins. Den är dock inte att förakta. Den blir vårt fönster och ventil. Våra ögon och öron men den bestämmer också vad vi ska se. Vi får inte glömma den som står bredvid.

Jag har kreativitetsproblem och vill lägga ner hela skiten för det blir ändå aldrig bra. Jag kanske bara går och tror att jag måste men egentligen finns ingenting där och då skulle hela min världsbild rasa för det enda som får mig att inte stänga in mig i en stuga i skogen är tanken på att vi har det. Det där. Att en del av oss kanske har det mer än andra.
Patti Smith säger, att alla kreatörer någonstans bär med sig ansvaret att göra sin röst hörd. Det är sjukt vackert. När jag tappar målet och projekten, då lyssnar jag till henne.

Min lägenhet bör vara full av grejer jag gjort men väggarna gapar tomma och projekten ligger i högar inuti mig och i lådor.  
Jag orkar inte vara ett djur längre. Jag orkar inte gå på autopilot och jobba röven av mig så att jag inte hinner eller orkar något annat. Då blir jag fet och sorteras ut ur flocken och skickas ut i öknen där jag törstar ihjäl och det sista jag ser är flocken av hyenor som skockas runt mig. Babianerna skrattar i träden åt mitt nederlag.

Jag garvar obstinat tillbaka och skriker att perfektion är en illusion. Vem lärde oss om perfekta kroppar, fantastiska karriärer vem viskade i våra öron att vi inte dög.
Vem skrek i ditt ansikte att hade du bara vägt 5 kilo mindre och haft lite snyggare bröst så hade du haft en partner nu. Vem lade en lapp i din ficka där det stod att läsa att du inte är tillräcklig och måste slita hund för att bli en blek kopia av den kapitalistiska drömmen så du kan sitta utfläkt och stekig och tro att du är glad.

Jag vill sluta se världen som det skådespel det är. Jag ser världen genom den där linsen hela tiden. Retuscherad. Men stanken...den går inte att sminka över och den sabbar min aptit.