Kalas och kultur

Bästa Anna hade inflyttningsfest och det var hur mysigt som helst med folk jag inte träffat på länge. Mysigt att snacka ordentligt med Linn och Amelie.
Detta är även kvällen då jag säger till en alldeles för full polis: "Det börjar bli dags..."
Hilarious!
Jag blev även rosenrasande på att det kom gamla vänner till henne med sina sviniga pojkvänner och de betedde sig som skit och svinade ner hennes fina lägenhet. Jag blev verkligen arg på riktigt. Kinderna hettade, hjärtat slog jättefort och jag tycker att det fan är helt otroligt att fullt vuxna människor inte ska kunna komma på en städad inflyttningsfest och bete sig som folk. De bara åt hennes mat och drack hennes bål och skitade ner och orsakade stopp i toan och rörde runt och fan vet vad. Att vara så jävlig så man dricker för typ tre förfester INNAN.
Anna däremot är liksom den här tålmodiga godheten själv som lugnt flyttar på överfulla vinglas från händer och säger att det inte är så farligt. Hade det varit i mitt hem hade de åkt ut med röven först och inte blivit talade med förrän de bad om ursäkt.
Hur som haver var kvällen riktigt skön.

I söndags kom min vän Jonna farandes ända från Karlstad. Vi träffades i Thailand och reste runt ihop och har inte setts sen jag kom hem så det var verkligen dags. Vi lagade god mat, lirade MarioKart och drack citronvodki igår. Tack Ellen.

Idag ska jag få klart mina kurser jag ska söka så det kan börja ramla in CSN. Har försökt undvika det för jag vill ha ett jobb men det är förbannat svårt så jag gör så här så länge och söker samtidigt.

Att bli förbannad i utsatta situationer.

Sker aldrig förrän efteråt.
Fan, kom precis att tänka på en sits som var så jävla jävlig och jag är fortfarande så arg över att jag inte gjorde något mer åt saken då.

Någon lättfotad kväll i paradiset glömdes en kondom någonstans vilket hemma i Sverige föranledde ett besök på det där vidriga stället där ens dödsdom ska delges.
Klammekliniken.

Ok, jag har säkert klamme, syfilis, för att inte tala om HIV och allt annat som kan drabba just mig och frågan är om det var värt det för snubben var vansinnigt snygg KLART DET ITNE VAR VÄRT DET HUR KUNDE JAG VARA SÅ DUUM ALDRIG MEEERAAAA och med ångest och ont i magen och skämskänslor träffar jag hon som ska typ GLUTTA och helvete.

Hon är lång, hon har ful frisyr och när jag som är sjukt väluppfostrad ler, tar i hand och nästan fan niger tittar hon helt skeptiskt och drygt på mig och jag känner direkt att nu gäller det att koppla på charmen. Jag flinar dumt, drar nåt jävla skämt, försöker vara asbekväm fast jag är precis tvärtom och då kommer grillningen.

Jag säger det igen folks, detta är människan som ska glutta i min fittsnippsfjosspullamojäng!

Ful frisyr, fula glasögon alldeles för lång flaskformad kropp säger:

- Mjaha, och du är här varför då?

-Jo, jag var utomlands och..eh...ja...
Grådassiga ögon och säkert skägg på hakan säger:
-?
- Ja asså jag använde ju kondom typ hela tiden men
Säkert hundra vårtor i stjärten och ständig svettlukt säger:
- Jaha men då skulle du ju inte vara här...

Jag känner mig nu som en tioåring som blivit påkommen med att snatta och stirrar dumt ner i marken när hon med säkerligen 10 könssjukdomar i bagaget och säkerligen nån form av cancer egenhändigt orsakad av tillexempel rökning säger:

- Jaha, då får du ta av dig trosorna och lägga dig här.
Under hela proceduren säger hon ingenting annat än att hon inte hittar några infektionssymptom vilket ju är bra men hon svarar inte heller på mina nervösa frågor om sånt som man bara kan fråga när man ligger just där för till skillnad från snubbar som bara kan hala fram den har vi inte riktigt samma insyn. Är min livmoder cool? Sitter den där den ska och är lagom stor så fina små människor kan bo i den?
Jag har allså inte bliviit ett dugg klokare och det där är ju ett ställe man inte går till i onödan liksom.

När hela jävla fadäsen är över går jag därifrån med tårar som bränner bakom ögonlocken och så fort jag är ute blir jag så rosenrasande jävla skitförbannad att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Vilken elak jävla fittkärring som inte kan hantera en sån känslig situation proffessionellt.
Vi är alla olika. Vissa hälsar inte ens och vill bara ha skiten överstökat medans andra faktiskt har frågor eller reagerar med att ställa massa frågor och vill ha en kommunikation och är man då inte som läkare ålagd att sköta det proffessionellt och kunna läsa av sin patient?

Jag har några djupa andetag, överväger att gå tillbaka in där och ge henne några sanningens ord men jag vet av erfarenhet att när jag är sådär förbannad gör jag bäst i att gå därifrån. Stolar hade fan flygit. USCH. Ringer en vän och skriker och bölar om vart annat. Bestämmer mig för att om jag hamnar i en liknande sits igen så tänker jag uttryckligen tala om för dem att den där långa saken ska hålla sig mil borta från mig.

Eller en annan av de sällsynta gånger man ligger där och jag då hade en väldigt gullig läkare med fluffigt, krulligt hår och snälla ögon och jag frågade henne om ett par grejer jag hört om att om livmodern är på ett visst sätt så ska det vara lättare att bli gravid eller bära barnet eller ja massa sånt och att man kan känna det ganska lätt. Hon ler och säger..

- Ja, det finns teorier om det men sånt gör ju inte vi.

Jag ligger alltså där den där förbannade stolen med tre jävla sköterskor och i princip BER henne kolla att den iallafall inte sitter upp och ner but NOO. JAG LIGGER JU DÄR.
Första och enda gången jag BER en läkare om en sån sak men då passar det minsann inte. Hon hade kunnat läsa av min oro och nyfikenhet och bara av ren princip klämt lite och sagt att jag var helt normal och att framtida knottar kommer leva high life där inne.

Det gör mig så jävla förbannad att jag som ANSTRÄNGER mig för att vara trevlig och vänlig och kommunikativ inte ska kunna få det tillbaka av en människa som har som yrke att ta hand om mig. Hon skulle bara veta vem hon har att göra med. (Jag har ingen aning om vem hon har att göra med men hon är säkert inte så skräckinjagande som jag skulle vilja)

I Sörping hade jag en kvinna med stålgrå slät page och glasögona på näsan som kallade mig "lilla vän" med en sån där skiiitlångsam snäll röst och vissa stör säkert ihjäl sig på såna men jag gillade henne så jävla skarpt. Hon var med under alla mina stapplande steg från P-piller till varför- ser jag- ut- såhääär. Jag vill fortfarande gå till henne men nu är jag för gammal och jag kan inte tänka mig en bättre tant för alla osäkra små tonåringar.
Hennes vapendragare var det lite mer sprutt i och hon talade om för min dåvarande kille i sextonårsåldern att det "bara var att hala fram'en" Dessutom var hon skelögd så jag kunde aldrig låta bli att undra hur fan hon hittade rätt.

Jaja, jag antar att det här inlägget syftade till att man aldrig ska acceptera att bli behandlad nervärderande och kränkande i en utsatt sits. Det tog ju bara typ en kvart att komma fram till det.

U know what really grinds my gears?

När folk inte gillar samma musik som en själv. Man tar det så satans personligt eftersom man ser musiken som en förlängning av en själv och att få det dissat är detsamma som att dissa hela en själv.
Så är det ju naturligtvis inte men nog kan det kännas så ibland?

- Lyssna på det HÄR.
(musiken sätts på och man lyssnar och ler lite försynt och kanske klappar lite takt och kollar i taket)

- Njuää, det här gillade inte jag.

- Njähä, nä,,inte jag heller riktigt, det är lite småtrevligt sådär bara men absolut INTE nåt jag skulle lyssna på i vanliga fall. Nä....
(man stoppar tillbaka sin SKITDÅLIGA musik och nöjer sig med att lyssna på den i ensamhet)

Skrivande och klåda och tunntarm (?)

Jag funderar över vårt allmänna skrivande. Alltså det vi skriver som alla kan läsa.
Det har blivit fullständigt normalt att berätta för hela världen att man är ledsen eller glad och varför och så vidare. Jag tycker det är ballt. Om jag har en dålig dag så är det skönt att skriva om det för att liksom bagatellisera det och göra det litet. Jag tycker liksom att det blir mindre och inte STÖRRE som om jag hade skrivit det i min privata dagbok jag gömmer under min säng som är fylld med världens alla hemligheter. Sån har jag inte skrivit på länge för det kändes som om jag stängde in allt i den där lilla boken.
Det handlar kanske heller inte om att man tror att man är jordens medelpunkt eller journalist eller skitintressant (det där kände jag att jag ville lägga till efter vi svenskar inte ska tro att vi är något) utan helt enkelt bara om att släppa ut små ord. Vissa behöver det ,andra inte. Tjejer behöver det mer om man kollar på bloggosfären iallafall. Gravt mycket mer tjejer. Både vettigt och mindre vettigt. Vi vill prata, kommunicera, förstå. Är det för att vi inte lekt med bilar? För att vi är gravida? Det där hoppas jag ni har vett att placera i kontext. Är det dåligt att bry sig och är det i så fall inte sämre att vara nonchalant tillbaka?

Usch nu babblar jag igen. Lååångpromenad och rensa skallen lite till. Hur mycket får det plats? Jävla skithöst jag orkar inte moln och blåst.

Skam den som ger sig.

Jag har en så klok, så klok vän som skäms över att hon köper för dyra saker till sig själv. Som en skitsnygg klänning eller en tapet som är skitdyr men verkligen henne.
Undrar om det är en brudgrej. Snubbar köper och meckar bilar för massvis med pengar. Det är oxå ofta dem som är först med de nya tvpspelskonsollerna, största teven eller annat fnask som innebär sladdar.
Om man är framgångsrik och duktig och sliter arslet av sig hela dagarna är man värd alla fina klänningar och tapeter i världen!!!!!!!!!
Du vet vem du är, skitunge. :)

Bad day for sure.

Ibland vill man bara dra nåt gammalt över sig. Lägga sig under en gran och grina.
Vilken syn...

Jag önskar att man inte var så beroende av andras humör jämt. Att det krävdes mer än vresighet för att ta ner en på noll och känna att om man inte får packa en väska och gitta till Australien och dyka snart så går man av.
En dag som började med ett djupt andetag och en lite småmysig känsla vid doften av löv byttes snart ut mot ångest och mörker och en sån där skitäcklig hopplöshetskänsla av att inget man gör spelar någon roll. Att det inte spelar någon roll att man finns. Att ingen matlagning, tända ljus, varma koppar te, nybryggt kaffe eller nybakat morgonbröd kan hjälpa och man tar sig inte igenom dagen tillsammans utan ensam. Klumpen i magen och halsen sitter där och hotar att tränga upp och ut och jag undrar hur något så litet och enkelt och mysigt kan bli så stort mörkt och så blir jag förbannad över otacksamheten vi visar varandra och då minns jag att det är höst och molnigt och att jag trots min stress över pengar och jobb och boende iallafall inte gör någon ledsen och iallafall försöker.
Snälla en dag av sol nu. En dag av någonting tillbaka.

Anna var iallafall grym och medan jag avreagerade mig över hösten och mörkret och otillräckligheten och tristessen njöt jag av en underbart god hemlagad kantarellsoppa med hårt bröd och god ost och ett skitgott te. Vi tände ljus, kollade Idol och Little Britain och sakta men säkert byggdes självkänslan upp igen och klumpen åkte tillbaka där den hörde hemma och inga fler tårar brände bakom ögonlocken.
Om alla som inte pratar bara om er själva och med varandra visste vad ni missar. Äkta, renodlad tvåsamhet som spränger berg.

Vi pratade om lägenheten jag väntar på. En tvååenhalva på 65 kvadrat minst med orginal50talstapeter, högt i tak och knarrande golv. Mitt emot min ryggrad. Jag längtar och vill riva upp plastmattan i hallen så det knarrar där också och mina kissar får springa runt där och lurva hur mycket dem vill och säga Mjau och det blir min borg där jag hör hemma och hämtar kraft och distans till onödiga skitheter som blir storheter och blir jag någon gång ledsen så tar jag två steg, sliter upp dörren till Anna och skriker:
- MEH!

Och så ut igen. Bara för att jag kan!

Oggy kommer sitta med sin lurivga pälskrage i köket och titta lite förebrående på mig och säga MMGHHAAU och då får han klappar och grädde och min kärlek (kärlek låter gammaldags enligt honom men det skiter jag i för det är ett så vackert ord fullt av sånt som är varmt) får komma på besök om han är snäll och sitta i mitt fina, stora vardagsrum och där kan man prata skratta och bli full och tända ljus och sen släcka dem och gå in i mitt stora fina sovrum och skeda och fönstren är stora med träpinnar i så de blir rutiga som på landet nästan och på fönsterbrädan får massa blommor plats och även kissar för de är djupa och fina och det kommer fyllas med glada skratt från mina fina vänner och jag tycker allt sånt är så väldigt viktigt för imorgon kommer kanske en bil och tar någon ifrån oss eller kanske blir någon sjuk och det är så jävla viktigt att förstå vad man har.

Nu är jag lite gladare igen. Tills nästa gång.
Kalas på fredag. Först preppa med Anna. Sen totalferre med long time no see- människor och såna jag vill va med jämt.

Saker man skämts över att man gjort...

Slängt sig om halsen på stackars Dregen på Hugos och burit vitt diadem.

Frida kom hem, för jag längtar efter diig...

Gårdagen bjöd på dumheter

När snubbe dragit till bröllopet för att bli kanoners släpade jag mig till sängen för att sova lite innan Mickis och Kristina kom till mig för lite tjejhäng och vin. Vinet resulterade i nostaglidansande till Dirty Dancingskivan på gräsmattan och Michael Jackson. Sen kom kärlek rumlande hem och vi halsade jäger och sen satt han och jag själva till sju på morgonen och pratade massa skit, hånglade och lyssnade på sån där musik man bara vill höra när man är skitfull. Digitalkameran kom fram så det är bara att hålla till godo. De värsta lägger jag naturligtvis inte upp. Folk kan ju tro att vi var fulla. :)
Observe det skitskumma med den här bilden. Förutom den inte alls otippade plats där Stoffe lagt sin hand så har jag transformerats till en öststatare.

Bakiskomik

Älskade Niklas som kan få mig att gå av av garv.
Här får i en kopia av vår msn konvers.

niklas säger:
hahaha...lite skitfull kanske?
Tessan säger:
jovars
hur fan kan jag missat att sigur släppte nytt förra året
och varför snålar tiger lou med spotify
niklas säger:
mycket bra skiva dessutom!
Tessan säger:
lyssnar nu
äskade spotify
niklas säger:
älskar den hoppalalalongilong eller va fan den kan tänkas heta1
Tessan säger:
hahahaahhaahahah
niklas säger:
eller hur!
Tessan säger:
lyssnar nu
på den
niklas säger:
så j'ävla bra!
Tessan säger:
asså jag dör. jag hör ju din röst framför mig.
hur du bara drar till med nåt.
niklas säger:
hahahaha!
Tessan säger:
gobbledidook faktiskt., *asg*
heter låten
niklas säger:
hahahahahaha!
den ja!
precis!
Tessan säger:
det roliga är att jag fattade direkt att du menade den. hahahahaha
niklas säger:
hahahah!
tänkte på en gammal låt de har som heter hoppipolla
men ja menade gobbledigool
Tessan säger:
HAHAH ja
niklas säger:
k
Tessan säger:
eller hoppla polle som jag brukar säga.
*går av av garv*
niklas säger:
hahahah! jepp jepp!

Det är fasen så man skäms.

Satt i godan ro på uteplatsen och drack vin då helt plötsligt Nicke Forssell står där från ingenstans. Jag blev så nöjd och glad så jag nästan sprack och hamnade hos Natta för att dricka mer vin.
Det blev mer vin.
För att inte tala om vin.
Jag har inte druckit på riktigt på nästan en månad så jag vet inte riktigt varför jag tyckte det var en bra ide att slurpa i mig så mycket. Vi hamnade på Hugos vilket var precis lika upphetsande som vanligt men Nicke var ju hemma så det var ju bara att packa sig dit och dansa loss. Sen blir det dimmigt. Minns att jag tyckte alla var idioter och gick hem utan att säga till. Så lipade jag. Så gick jag till Donken och köpte mat men glömde köpa till Stoffe som tydligen var jättehungrig så jag fick världens sämsta samvete och lipade över det också och sen saknade jag min kloka syster Emma och sen blev jag ledsen på Stoffe men det vet jag inte varför och i morse vaknade jag med svullna ögon och mådde röfv och Stoffe bara flinade åt mig och sa att jag var skabbig och luktade illa när jag ville kramas men han kramade mig iallafall för han är fin och nu är han på bröllop och det var ingen dålig hunk som sprätte iväg dit. Röd fluga och allt.
Lite lätt trumpen konstaterade han (jag) att västen behövde strykas. Jag har då aldrig sett en ledsnare min och stereotyp som jag är suckade jag, skakade på huvudet och gav mig på att stryka den åt honom. Mest för att jag hade dåligt samvete över att han inte fick någon mat fast hans mage kurrade massor och oxå för att jag inte ville han skulle bränna sönder den. Så hade jag ont i huvudet och orkade inte höra honom svära heller.
Som om JAG kan stryka liksom...

Idag vill jag inte vara ensam men jag kan inte ta mig någonstans för jag har ångest. Fan det brukade vara mysigt att vara bakis. Nu mera är det ren och skär ångest. Kan inte befinna mig bland folk. Tror det krävs tecknat. Typ SvampBob...

Så var man då här igen.

Hej alla åttahunnrafemtiellvatusenmiljarder människor som läser min blogg.
Ni måste blivit alldeles förfärade och undrat vart jag tagit vägen men jag kan försäkra er om att det bara var en kabel som gått av. Nu är jag här igen.

Jag tänkte börja med att fundera över vad som egentligen är bäst att skriva i sin blogg. Jag till exempel skriver mest om allmänna saker. Jag är arg över nåt hit och ledsen över nåt dit och skitglad över nåt nån annanstans så där.
Det blir liksom aldrig att jag talar om vad jag åt till frukost eller stoppar in mobilbilder på mina sköna kompisar när vi är i festartagen eller dylikt. Fast det kan vara lite mysigt att läsa om ibland och lite verklighetsbaserat och inte bara massa trassel i min skalle.
Såå, man kanske skulle börja göra det.

Okej, jag åt ett ägg och en banan och fil i morse. Jag hackade bananen och hade den i filen....
...
....
Det, var gott....

Jag drack även kaffe...och vatten......för jag är jätte törstig när jag vaknar...

Sen gick jag raskt som fan med Anna och Bysen runt strömmen. Vi pratade om allting som vanligt. Hann spy galla över Göran Hägglund och hans senaste debattartikel i DN, snålhet på jobbet fast det inte behövs, min resa till Göteborg, min jobbsökarångest, varför man är kär och hur man är kär och lite om vad som skulle få en att sluta vara det, vetskapen om att världens finaste lägenhet väntar på mig så jag kan få mig ett eget liv, pepptalk och ännu mer peptalk.
Som vanligt är det bara Anna som får mig att komma ihåg att jag inte är galen. Att jag inte håller på att tappa förståndet. Hon som intresserat lyssnar och förstår och bollar tillbaka och är närvarande och häftig och klok alltid. Varför är inte alla såna mot varandra? Varför lyssnar vi inte lite mer?
Jag gör så himla gott jag kan och jag hoppas det räcker till. Jag vill väldigt gärna räcka till.

Jag har minskat nästan tre cm runt putet sen min vita månad började. Mina byxor räckte inte riktigt till förut. Typ förra sommarn. När jag upptäckte att min kropp var föränderlig blev det ju genast lite spännande. Men jag råkar ha tre svindyra BYSTHÅLLARE från Victoria's Secret och tänker inte krympa pattarna.
Jag gillar fan mina bröst förresten. Min kille hade ett litet utlägg om varför dem var så bra vilket ju jag redan visste eftersom jag får klämma å kolla hur mycket jag vill. Ibland när min hjärna har för lite att göra ploppar det upp tankar som hur det skulle vara att stå framför sig själv och klämma på sig själv och typ spana in sig själv. Visst vore det jäävligt coolt? Eller skulle man få dunderpanik och inse att man var ful?

När jag känner mig ful och dålig, så brukar jag tänka på det jag har och har haft. Haver jag inte ALLTID fått killen jag vill ha? Haver jag inte mycket ofta fått mina vänner att dra på munnen? Haver jag inte varit jätteskitviktig för min familj och mina vänner ganska ofta och för vissa är jag viktig jämt. Typ mamma? Haver jag inte fått beröm för vissa saker som jag anses duktig på?
Jag kanske inte är så pjåkig i alla fall?
Jag kanske är alldeles speciell och vacker på mitt alldeles egna lilla vis och kanske ser vissa människor det?

Tänk så, för jag är galen i er allihop. Ni på två ben. Även er som på ett eller annat sätt bidragit till hemskheter. För annars skulle det väl inte kunna kallas liv? Den enes bröd den andres..nöd. Eller hur gick den?
Nu tänker jag på människor i MIN omgivning. Inte typ, Hitler.
För han var ju inte klok...

Gud jag kan inte sluta skriva kan ingen stoppa mig det bara flödar jag blir gal...

Ni lurar mig inte.

Ni med era fejkade ideal.
Ni som ger tjejer som inte orkar hålla fortet ätstörningar.
Jag ger en kram till alla tjejer som tror att de inte duger. Som känner att de inte räcker till.
Jag håller om alla tjejer som tror att nakenhet är den enda vägen till acceptans
Jag håller flickors händer som inte kan sova.
Jag gråter för inlåsta flickor i lägenheter i förorter dit män kommer.
Jag sörjer för de som får en skev bild av vad närhet är och kan vara..

Hur kan industrin vara så stor? Vad är det vi inte förstår? Vad är det vi letar efter och vill ha?
Vart kommer skygglapparna ifrån?

Har män något sorts genetiskt fel? En missbildning? Varför blev det så att i en värld där männen tvingar till sig sex och där det är männen som har makten och kvinnan på grund av undergivelse och fattigdom tvingats sälja sin kropp är den som är mindre värd.
Horan, fnasket, skökan....

Varenda gång frågan lyfts, oavsett om det gäller kvinnomisshandel eller annan typ av människohandel så kommer det konstigt nog ALLTID en klick män farande med flaggan i topp och säger att det minsann inte är ALLA män som gör så. ALLA män slår inte sina fruar. ALLA män våldtar inte unga kidnappade flickor från öststaterna, ALLA killar passar inte på när tjejen är skitfull och har däckat på efterfesten och så vidare och så vidare tills jag vill strypa någon.
Det lustiga är att denna klick aldrig vill prata konstruktivt om vad man GÖR åt den andel män som GÖR detta. Och som vi bevisligen vet är rätt så jävla skitstor. Tillräckligt jävla stor för att i rakt nedstigande led påverka oss allihop på ett eller annat sätt och dessvärre alltid till det sämre.

Jag har diskuterat för och nackdelar med porr till förbannelse med många kloka människor med många kloka argument för och emot. Men det faktum kvarstår, att vi knullar inte på samma villkor. Det finns ingen jämställdhet och rättvisa inom porrindustrin. Visst det finns väl lite mindre, sötare produktioner där tjejen kanske inte är drogad till oigenkännlighet och visst finns det tjejer som väljer själva men vi snackar en så gravt låg jävla andel och det är inte balladen om den lyckliga horan som är roten till problemet.
Det är maktutövandet. Sanningen är att vi lever på 2000-talet och fortfarande är så vi så extremt primitiva att vi låter vågskålen väga mer åt andra hållet. Samma håll som alltid. Vilka väger tyngst? Vilka är störst? Vilka tjänar mest pengar på det?

Så länge vi inte knullar på lika villkor, så länge kvinnans njutning inte anses lika viktig, så länge snubbarna håller käften och nöjer sig med att skämta om det, så länge dem som lyfter problemet häcklas (och av en OUTGRUNDLIIIIG anledning oftast är kvinnor) tänker jag slåss med näbbar och klor.
Jag skulle vilja veta vad som skulle hända om det var tvärtom. Om det för en liten dag fick vara tvärtom. Stackars gorillor. Stackars stoora staarka killar.
Era fega små skitar.

När man inte kan sova

så röker man, moppar golvet, tänder doftoljor, tröstar en vän och bestämmer sig för att de tre tvättpåsarna med nytvättad tvätt får bli uppplockad imorgon istället.
Skulle inte somnat i en skitmysig efter-middan-sked och vaknat vid 22.

Fräscht...

En husfluga simmade i mitt kaffe i smyg.
Jag svalde den.
Det blev oundvikligt.
Min hjärna registrerade flugan när munnen redan gjort sig redo för klunken och sväljreflexen redan var aktiverad.
Något motvilligt.
Får jag fluginfluensan nu?

Gråt...

Just ungefär nyss började jag gråta skitmycket. Det kom som en fet klump i halsen och ut kom all stress, all otillräcklighet, alla komplex, all nervositet inför jobbet, all ångest över att hur man än gör är det alltid nån jävel som inte är nöjd och hur är man själv nöjd och vad gör en till god eller ond och varför är det viktigt vad ANDRA tycker eller inte tycker om vad jag gör och jag har faktiskt bättre saker att tänka på eller nä det har jag ju inte och i sovrummet ligger killen och hör inte hur jag grinar för han ska jobba hela natten och det är lika bra för det är inte lätt att gråta inför någon för det är sårbart och jättepersonligt men på nätet går det lustigt nog att gråta för det är så många som kan se att det bara blir en liiiten liiiten prick i hela universum och det är så meningslöst och inte tvärtom och det gör att det kanske är lite lättare att andas och det är faktiskt ganska skönt att gråta ibland och nu måste jag typ gråta högt lite:

SÅ.

Jag tror det kom cirka en halv hink tårar och nu kanske det inte kommer så mycket mer.
Jag pratar med min kloke vän Erik om förhållanden och diverse annat gött. Han är min första klass biljett in i männens hjärna och jag kan tala om för er att det är ingen rolig resa alltid. Jag får alldeles för många av mina farhågor bekräftade.

Ok ,en tjut till så är jag klar...

Så!

Nya tag imorgon för jag ska kämpa om det som rätteligen är mitt för nu är det slutlekt.
Jag går inte arbetslös en dag till.
--

Känner hur jag är på väg att klocka in min mens när som helst. Haft en ovanligt bräcklig PMS-period. Känt mig ovanligt gråtmild och jag vet inte vad som är vad heller. Vad är enbart hormonrubbning och vad är riktiga känslor? Men så kan man ju inte tänka. Det som är ÄR sen hur man hanterar det beror på sinnesstämningen.
Ibland får man en lustig distans till sin gråt efteråt när man liksom lugnat ner sig. Var jag verkligen så ledsen? Överdrev jag inte lite nu? Så illa är det ju inte...
Men så kan man inte heller hålla på för man känner det man behöver känna och det är faktiskt viktigt att lyssna på sig själv.

Det jag vill allra helst just nu är att krypa upp i famnen på min kärlek men han är inte hemma förrän om massor med timmar. Idag kom han hem med 100 värmeljus för han vet att jag tycker om ljus. Jag vill hålla om...

Så här känner jag mig idag. Förväntansfull. Men fram för allt. LÄTTAD.

Då cruisar man till Quantic på hög volym.

Om en Anna

Jag har en Anna.
Ni som inte har en Anna ska inte vara lessna men ni är kanske en smula fattigare.
Faktiskt.
Anna kokar te i en termos och kör ut mig till en sjö när mitt liv går sönder.
Hon kramar om och lugnar och lyfter när allting känns tungt.
Hon är alltid på min sida. ALLTID.
Hon har sett mig som svagast och hjälpt mig att blir starkast.
Sånt som Anna gör.
Sådan som Anna är.

Hon är klok som en bok och ibland undrar jag hur en sån klok kan vilja vara min vän.
Fast jag kan nog kanske oxå vara rätt klok. Ibland.
Anna säger att jag är klok. Och bra. Jämt.
Då försöker jag lyssna.
När något är orättvist haglar diskussionerna över bordet. När det finns ett behov att ventilera sina roller. Ifrågasätta sina roller. Då kan man nästan ta på samhörigheten och energin flödar runt omkring.

Med Jossans lille Milo.

Man skrattar så man kissar på sig också. Nästan jämt. Ibland behöver det inte ens vara något överdrivet roligt. Eller så ler man i samförstånd över något och det räcker.

Hon vet många av mina hemligheter. Hon har fått dem att inte kännas lika hemliga. Hemligheter kan ibland vara som spöken under sängen. De skrämmer dig men när du väl lyser på dem är det kanske ingenting där egentligen?
Jag skulle slåss för henne i vilken strid som helst.

Så. ni som inte har en Anna, ska inte vara ledsna. Ni kanske har en Rebecka, eller Siv, eller Joakim?
Om ni kanske inte har det ska ni inte vara ledsna över det heller. Helt plötsligt står den kanske där. Vapendragaren.
På riktigt.
Den man aldrig blir besviken på, den man aldrig skulle drömma om att yppa något negativt om bakom ryggen.
Den man förblir lojal emot och är stolt över.

När vi ändå är nyktra..

så kan jag passa på att påminna om en tid som inte var det....Hultsfred 05
Jag citerar Linnea som efter att Mårten skrattat åt bilden och sagt att det var en rolig tid säger:

"hoho.. ja det var den där festivalen som när de monterade ner tältet sista dagen hittade Tessan i rasmassorna under med ett sexpack som huvudkudde..."

En gammal vänskap som

förr bestod i ord kommandes ur två munnar som samtalade om dumheter och kanske frukt för att sedan ligga på is för att sedan bestå av ett par rörda, fnissande ögon som läser ord på en skärm som fingrar och tanke skapat.

Läs gärna och speciellt det här inlägget tycker jag om.

Tack

för att jag får omge mig med enbart människor som får mig att må bra. Det känns skönt att det är så naturligt. Det gör också att man mår så jävla mycket bättre. När man faktiskt tar sig rätten att ställa krav på sitt umgänge och värdesätta enbart de bitar som tillför positiv energi och kärlek. Det andra hör liksom inte hemma. Det finns där men på avstånd och den klicken som är viktig och bra får ta all uppmärksamhet.

Vi har alla rätten att välja och lyssna till oss själva. Vi behöver inte bita ihop, inte låtsas, inte fejka. Det gör oss trötta. Vi har heller inte rätt att ifrågasätta någon annans val av umgänge eller icke-umgänge. Det är ett respektlöst övertramp. Så länge vi behandlar varandra väl bör vi respektera även sådant vi kanske inte riktigt förstår.
Jag funderar på att skriva mina egna tio budord, jag som är såååå klok. Att jag sitter här i min egen sunk och är SKITFÖRBANNAD på att jag inte lyckas kuta ifrån mina fiender i FF XII hör inte hit. Kolla Oraklet i Matrix. Är hon fresh eller? Ho ho!

Det är söndag. Jag är inte bakis. Nästa söndag kommer jag inte heller vara bakis. Och inte söndagen efter det. Det känns vansinnigt skönt.
Min kärlek handlar mat. Det är oxå jävligt skönt.

Tack igen Mia. :D

PÅ senaste tiden har jag känt mig...

såhär...

Sen hände nåt för jag blev inspirerad och kände mig duktig och full av framtidshopp idag. Så då blev det snarare såhär.

Internetexibitionister som vi typ samtliga är har nog inget emot lite face i olika kombinationer. Jag vill btw Ha fler fula grimaser på mina vänner Sluta posa så förbannat era jävlaaa, posers. Att vi är snygga vet vi redan.

Kabinettet goes Humor med stort H!

Vi har alla våra machomän.
Här är två utöver det vanliga och jag vrider mig fullständigt. Tack H för att du påminde mig om Horatio.



Icke då heller att förglömma vår andra. Även Conan har insett det brilljanta.



Eller ännu bättre. Den HÄR.

Sluta idealisera smalhet och ge mig mer burlesquecurves och körsbär!

En till asrolig.

Katt på glasbord.
Som vanligt har jag Mia att tacka för att hon alltid lyckas nosa upp bästa på internet.

ASROLIGT.

Luke Skywalker har vissa svårigheter med att hantera sitt svärd.

See more funny videos and funny pictures at CollegeHumor.

Det slog mig precis efter en dålig dag att...

eftersom jag har en fitta är jag automatiskt förpassad till gnällkärringstadiet om jag har en åsikt om något. Inte bara nåt grabbarna dunkades varandra i ryggen snackar om i bastun utan oxå i min egen hjärna. Är det verkligen nödvändigt att tycka saker? Ska vi inte bara gå runt som zombier och skita i allt?
Tänk om vi istället kunde tänka: Fan vad bra jag är som har en åsikt om hur jag vill att mitt dyrbara liv ska se ut. Fan vad jag är bra som faktiskt REAGERAR på hur vi behandlar varandra.
Då det visuella och digitala blir allt mer levande ter sig verkligheten kanske allt mer grå? Snubbar runkar till i princip datagjorda tjejer och tjejer ser sig i spegeln i badrummet och upptäcker allt fler skavanker som inte finns där. Snubbar förstorar kuken. Inte för att den hård blir större utan för att den slak impar på grabbarna i omklädningsrummet, den tighta bulan på stranden lockar kanske till sig någon?
Bra (avstängda) dagar kan jag se på allt detta vansinne med en road form av distans och tänka att människan är fan inte klok men så länge hon har roligt...
Dåliga dagar ser jag ångesten, komplexen, kampen för att överleva i en värld som stigit över våra egna förstånd för länge sedan och där allt går att köpas och bytas ut och så kan vi sitta där med handen i skrevet och dumt flina åt alltihop men på högstadietoan grinar en tjej för att hon är för tjock fast hon inte alls är det och grabbarna de bara flinar, de flinar när de våldtar, de flinar när de vänder sig bort ,de flinar när de slår. Och de flinar fan i helvete även när de inte "gjort någonting." Precis, ni GÖR ingenting. Ni SÄGER ingenting, ni TYCKER ingenting. Ni är rädda för att tappa er maskulinitet fast ni inte ens fattar att den gick förlorad för länge sedan eftersom ni utan ryggrad, utan intellekt- håller käften.

Jag vet inte ens vilka jag skriver för. Vilka ska känna sig träffade och vilja försvara sig? Det brukar bli så när man uttalar sig om saker som inte känns rätt. Då är man en feministhora. men man kollar gärna in tuttarna på Pride. Varför är glappet mellan oss så stort? Jag vet inte ens vilka "oss" är men jag känner att det är så.
Kanske för att allt fortfarande är så jävla orättvist. Kanske för att jag som tjej blir rädd när jag tycker om ett rent kök fast min kille kanske inte bryr sig lika mycket just då. Kanske för att jag sekunden senare är minst lika rörig som har mina kläder precis överallt. Men själva påpekandet, själva seendet oavsett om det är i mitt liv eller i en väns liv eller på TV förpassar mig till en fruga, en gnällkärring. Varför känns det så?
Eller varför får snubbar så jävla mycket cred när de typ lagar mat, fixar, donar? Ni vet det va, grabbar? Att vi tjejer finner det jävligt sexigt. Det där med att mecka bil och sånt det är rätt ute...(!)
Frida och jag diskuterade sidor hos snubbar som får en avtänd och inte då klassikern typ urtvättade kallingar med trasiga strumpor utan mer djupgående grejer. Drift, var iaf något vi enades om var hett. Livsglädje liksom.
Fan vad alla skulle vara sexiga om de fick må bra jämt. Vi skulle inte behöva massa hycklande falsk jävla skit i media.
Idag är jag en osexig gnällkärring. Jag går och lägger mig med en rynka i pannan och disk i köket och ändå ett svagt leede för att min hjärna ändå fungerar och får mig att skriva det där som tyngt mig rätt länge nu men som inte kommit ut och som jag inte tror att någon egentligen vill lyssna på. Det är mycket sorgligt men vi är bättre på att knattra på tangenter än att faktiskt prata med och lyssna på varandra.