måndag 18 januari 2010

just dä, och det här att vara sund,,,


Det är meningen att jag ska gå på Detox nu och inte äta något socker. Det smarta är att jag valde exakt rätt vecka att börja. Jag har förberett mig mentalt sedan nyår ungefär.

Den sugna PMSveckan då jag vill äta fem pizzor och 87 burkar med Ben &Jerrys Caramel Chew- chew! Jag är ALDRIG sugen på sött annars.

PÅ jobbet kan jag utsättas för diverse frestelser. Så som den här idag:

Chef: Tessan tror du att du kan fylla på nytt i dessertkylen? Vi behöver ny lyxchokladtårta och fudgebrowniekakor. Du kan äta upp eller ta hem dom gamla om du vill. Ta en till kaffet nu vettja.

Tess: Druuööörrgghhllllbbbllllfffftghrrgghhlll (dreggöllljud)....=(//(&%%¤¤%& detox (/&/&%&måste-*/*-ha&/%/&%&choklad()/&&%¤#¤&

Skäller även en stund på chef över hans totalt olägliga utlägg och ber honom trycka upp chokladen någonstans där färgen matchar. Nä, okej det gjorde jag inte. Jag tittade kärleksfullt på kakan, åt ett hörn (!) och pudrade duktigt nya kakor med florsocker.

Jag kallade praktikanten för slapptask och avsade mig uppgiften att för all framtid skriva på tavlor då jag inte kan skriva fint. Då kom storchefen och sa att det här är minsann munken och där får man skriva som man vill. Jag tyckte att det var fint. Synd att inte min handstil är fin. Inte ens när jag skriver mitt allra finaste är den fin. Inte ens med tungan i mungipan så låångsaamt så låångsamt blir den fin. Inte så fin som dom som bestämmer vad som är fint.

Dagis

Mina älskade vänner håller på å placera sina underbara ungar i dagiskö vilket ger mig som nån sorts skenmorsa lite panik. Hur ska det gååå? Tänk om de inte triiivs? Vad ska man vääljaaaa?

När jag läser om deras funderingar tänker jag på min egen uppväxt. Då min mamma var hemma med oss ungar så gick jag aldrig på dagis. Jag hade en grannflicka jag lekte med ganska mycket och sen började jag på lekis.
Jag blir nervös av många ungar på samma plats. Men barnen har väl kul? Jag hade inte så kul. vad jag minns. Jag tyckte det var jobbigt med så många barn. Man skulle välja vem man skulle leka med, ibland fick man bara vara tre och då blev jag ensam eller så fick jag vara i kuddrummet med grabbarna och sen skulle alla vara Lucia men det sket jag i och var tärna och ibland låste jag in mig i badrummet för att få vara ifred. Skulle man hinna först och få den bästa cykeln på rasten eller skulle man inte våga för att någon annan som var större och starkare skulle ha den? Det var redan då väldigt viktigt att vara godkänd.
Det var lekis.
Lågstadiet minns jag som spännade och roligt med snälla fröknar men mellanstadiet var värre med en plirig fröken med guldtand som höll mig hårt i armen och kallade mig för "obstinat" när jag inte ville hålla i mitt fadderbarns svettiga jävla hand och mamma skämdes på "kvartsamtalen" som man hade ont i magen över flera veckor innan fast man inte gjort något dumt och jag fick aldrig beröm över min karaktär vad jag minns och sen flyttade jag igen.
Snällt in i ledet. Så fan heller, sa sexåriga Terese för sig själv. jag minns fortfarande hur jag tänkte. Jag minns magontet och ensamheten och rädslan att bli själv.
Jag minns hur det var att börja i ny klass i en småstad i femman och hur alla redan var par och hur alla höll sig till paren hela jävla högstadiet också och hur det aldrig riktigt gick att få en naturlig plats. Hur man symboliserade sin bästishet genom att bära likadana tröjor och viska hemligheter till bara varandra.
Har man det inte så är man förlorad. För då är man bara "hon som vill"
Jag hade aldrig någon sådan bästis efter att Maria och jag skildes åt i fyran.(även fast vi alltid varit de närmaste av vänner genom alla år som gått bara det att hon började musikklass och inte gick på samma skola längre) Inte genom skoltiden. Jag var liksom lite överallt. Och lärde mig kanske också att det inte är så jävla viktigt. Att det kommer av sig självt. Det där med vänskap och närhet. Men jag undrar om inte de åren gjort att jag ständigt är lite rädd för att räcka till.

Jag tycker fortfarande inte om grupper av människor jag själv inte valt. Det var sjukt jobbigt att plugga internat även fast jag provade, jag blir så jävla skitförbannad på människor som aldrig växer upp utan tillämpar samma typ av misslyckade härskartekniker. Jag ser ibland vilka som var mobbarna och elakingarna i småskolan. Det finns något i blicken. Något dött och missunnsamt. Det är så jävla sorgligt, när allt som krävs är att man är lite snäll. I morgon kan någon dö i en bilolycka.
Faktiskt.

Jag skäms inte över att jag "sackade efter" och aldrig kände mig lika ball som dom andra. För jag vill minnas att jag hade jävligt roligt i alla fall. När jag tog studenten pekade jag finger och stack medan de andra stod och grinade (typ, iaf. På en för liten motorcykel. Inte särskilt rebelliskt alls. I vita linnekläder)

Familjen sa att jag var drömsk och fumlig och lite enslig som barn vilket ju känns rätt så bekant. jag kunde sitta i timmar och bygga små små små figurer i lera istället för att vara ute och springa.
Jag kan törsta efter det sociala livet så sjukt mycket men jag trivs nog allra bäst själv.
Jag vet inte om mamma vet hur ensam jag kunde känna mig. Om hon såg det. Jag minns själv inte att vi pratade om det särskilt mycket. Jag lekte ju med andra, men kände mig ensam samtidigt. Jag var inte mobbad eller utstött i den bemärkelsen liksom. Det var som om jag ville själv.

Vet inte vad som utlöste den här minnestrippen men kanske just att det kommer nya små människor som ska gå samma väg nu. Hur vet man att ens barn är lyckligt liksom?
Jag har tänkt mig ett gäng barn. Jag ser dom. Barnen. Jag ser mina vänner med barn och ser hur rätt det är för dom just nu men att det är ett tag kvar för mig. Det känns skönt och pirrigt. Vad mycket fint vi kommer kunna dela med varandra.

söndag 17 januari 2010

SMSa AKUT till 72900 för Röda Korset och hjälp de behövande på Haiti med 50 kr!!! Hejja Hejja hejja ett sketet ciggpaket eller en öl mot mediciner!!!

Dagens citat

"Akta bara så hon inte blir sådär tjock igen" Så sa en person till Stoffe om mig för inte så länge sen. Det var väl snällt? En riktig humörhöjare. Fast inte av direkt den anledningen utan av det faktum att folk slösar bort sin tid på så banala saker som smalhet hela tiden. Vem fan tackar dig? Vem bryr sig? Brudarna som kollar snett för att de mår likadant själva? Shit det är så jävla onödigt.


I dag vaknade jag pigg och glad och sugen på att storstäda lägenheten. Då detta stadie är rätt så jävla as-sällsynt tänkte jag göra det. Jag tänkte även blanda in Stoffe i detta. Vi får se ur poppis det är.
Kanelgröt med mammas blåbärssylt och rågsmörgås med ost blir det härnäst och nästa vecka börjar den....den...*fanfaaar* SOCKERFRIA VECKAN!!
Detta gäller Stoffe också. Vi käkar ju från jobbet nu så då kanske han kan leva på annat än rostmackor och cola. Då jag insåg vidden av hans dagliga sockerintag kände jag att nu får jag fan säga till på skarpen. Är det konstigt att man sover dåligt och är på dåligt humör och stressad och trött hela tiden när man lever på tomma kalorier och läsk?
Jag kommer ha en mycket, mycket sur pojkvän men det skiter jag i. Då jag ska genomgå samma sak kommer jag antagligen inte vara gladare själv och har man skafft sig ett jävla gymkort i november får man väl använda det då då.

Och sen får jag ju akta mig så jag inte blir sådär tjock igen. För det vore verkligen en synd och helt fruktansvärt. Vem skulle vilja ligga med mig om fem kilo liksom? Vem vill egentligen ligga med NÅN som inte ser ut som Jessica Alba? Jag vill ligga med S även fast han inte ser ut som Jude Law eller Brad Pitt i höstlegender för han är skitsnygg och jag lägger inte energi på triviala saker om de inte tvingar sig in i min hjärna pga att samhället och idiotiska människor har bestämt det.

Mat- kaffe-städa.

Natta btw flickan från ovan känner jag igen så jäävla väl. Är det hon som blir våldtagen och dör??

torsdag 14 januari 2010

I dag tänkte jag skriva om:

Att jag fått ett nytt, roligt jobb där jag har roligt tillsammans med mysiga människor. Nu vet jag vad jag ska göra varje måndag till fredag och ibland kvällar och helger. Jag ska ordna mig den där datorn jag så länge velat ha och skapa en myspysig liten ettapetta.

Det lustiga är att när PMSen kommer så känns ingenting roligt eller ens någonting. Jag blir så jäklarns avtrubbad och konstig hela jag! Dessutom ska jag skaffa mig en sån härn: Ska bara räkna på hur mycket man jag faktiskt lagar själv nu när jag har kockar som lagar mat åt mig. Världens bästa kockar också. Som mamma-mat fast ändå inte.

Ett satans jävla felknapptryck ledde dock till bekymmer idag och jag hoppas verkligen det går att rätta till. HATAR att göra fel och vara ny. Hatar teknik och siffror också. När nåt går fel går det fan fel. Ofta kan det iofs vara lätt fixat också. Det löser sig sa hon som sket i slasken.

Känner ni er ibland som ett glas som inte vet om det är halvfullt eller halvtomt? Det här nya året skulle bli det år då jag löser mina issues och jag funderar ganska mycket och sätter ned foten och tar mig själv på allvar. För att deala med issues behöver inte betyda att man håller käften och ser glad ut och negligerar sig själv. Då hjälper man inte sig själv alls. Det kan också vara smart att inse att vissa saker har man rätt att ogilla och andra saker behöver man inte blåsa upp så förbannat. Hur låter vi bli att blåsa upp sånt vi ogillar så förbannat?

Jag har lovat mig själv att saker som genererar ångest inte ska få finnas i mitt liv. Därför ska jag inte ha en TV i min nya lägenhet. Nej, jag är ingen jävla mormon men det visas alldeles för mycket skit när vi skulle kunna titta på annat eller ägna oss åt annat. (läs FACEBOOKANDE, bloggande...etc..ho ho) Nä intörnätt är fan kul. TV är skit.
När jag vill se en film ska jag ladda ner den jävligt gratis och olagligt för vi betalar fan så det räcker och då är det sånt jag själv valt. Och TV-licensen skiter jag i och köper Spotify istället och då slipper jag OXÅ reklam.
En issue mindre. Sen har ju*harkel* min kille en TV som tar upp en hel vägg. Om jag vill se nåt jättestort nångång.
BTW ni måste se The Penguins of Madagascar, Så jävla as-roligt!

fredag 8 januari 2010



torsdag 7 januari 2010

Hihihihihihhi!



tisdag 5 januari 2010

Hysteriskt!

Jag garvade så mycket att jag fick råkuta till toan och kissa. Urinvägsinfektioner är farliga tillsammans med humor. Såhär avbryter man iaf en konversation. Tack Mia!


söndag 3 januari 2010

Seså, ge mig ett kraftpaket.

För inte allt för många år sedan såg man nästan sex stabila magrutor och jag kunde fälla din mamma med ena handen medan jag målade läpparna med den andra.

Så är idag icke fallet och nu får det ju liksom vara nog. Jag är trött på att vara trött och nu väntar ett år fyllt av förändring.
Varenda nyår väntar ett år av förändring och det är ju rätt onödigt att förvånas över det med tanke på att det som sker är sånt vi ändå inte kan göra något åt.
Kanske blir du gravid, kanske förlorar du någon du älskar, kanske får du ditt drömjobb. Något stort händer i våra liv jämt och det spelar ingen roll vilket år eller vilken månad det är. Allt som sker, bra eller dåligt gör oss starkare och bättre och så lär vi ju oss massa med saker oxå tydligen. Jösses så kloka vi känner oss EFTER att vi kukat upp något.

Jag har övat på att känna lugn och ro. Det har gått bra. jag har spenderat mindre tid på krogen och mer tid hemma och pysslat och donat och hånglat. Kan inte Norrköping bjuda på något vettigt snart? Mysiga pubar och hak har vi men när det kommer till nattklubbar är det rent ut sagt jävligt pinsamt. Om vi skulle kunna börja med att sätta en 23årsgräns på ett ställe med vettig musik NÅN GÅNG I MÅNADEN så skulle det slippa kännas som om man befann sig på Otten fast utan Shakira. Jag är skitless på alltihop. 2010 får gärna bjuda på nåt nytt i krogsvängen. Om det inte vore för att ens polare är klipska nog att lira bra musik skulle jag fan inte gått ut alls.

Jag blir 25 i mars och kan snart bo i min lägenhet jämt. Hade grava utgifter den här månaden så den här månaden blev inte så stabil som jag hoppats men nästa månad ska det vara i fas. SKÖNT. Jobbar till 22 vareviga kväll nu fram till söndag och på måndag börjar jag på munken istället. Ska bli sjukt roligt och då får ni komma och och dricka kaffe och spontankramas med mig om dagarna.

S tvingar mig att pussla pusslet jag fick av honom fast jag inte riktigt är redo för detta grava 20o0bitarsprojekt. Det liksom hänger i huvudet hela tiden så snart jag kommer i gång. Pussel pussel pussel...