lördag 18 december 2010

Mitt årliga julrim

Likt en blomstrande amaryllis
Likt ett smäktande konkelbär
Julen är nu änteligen här.

Med klappar och glögg, rufs i jultomtens skögg (!)
Med dopp i grytan och gran, är det i tomtens ficka en banan?
Vi samlas med nära och kära, önskar att slutet var nära
Då morfar blir full, höra pappa gasta:
HUNDBAJS på golv, vem skulle rasta?

Brevbärarns dotter, tänker på ex,
Morfar sover på golvet, jävlar vilket spex.
Pengar är slut, tomten har gått ut.
Endast svärfar är vaken, och tänka sig,
han är alldeles naken...

God Jul allihop!

tisdag 7 december 2010

Sitter i mitt lilla kök med en ny bok och tända ljus. De senaste dagarna har varit så otroligt harmoniska med vara liite stress över när fan jag ska hinna handla julklappar då jag jobbar exakt alla dagar då jag skulle kunna gå. Varför ska jag ens utsätta mig för det när jag avskyr hetsen, stressen, konsumtionsångesten?

I mitt lilla kök ska jag nu äta min glass och inser att jag råkat ställa den i kylen så den är lite segig. Spotify laggar under min favoritlåt. Jag stönar av smärta i min rygg efter mitt smått patetiska försök att dansa afrikansk dans igår.

Allt är så satans jävla mysigt och trångt och jag svär högljutt över hur det här artade sig. Jag kan inte ens vara glamorösigt singel! Jag är så satans jävla oglamorös. Jag har inte ens vett att vara svårt men charmigt konstnärlig eller missanpassad. Jag hummar inte ens fundersamt med pennan i munnen på ett fik någonstans. Ensam. Skrivandes tänkvärdigheter.
Jag slår i överallt, knattrar på en dator och går till den lokala puben där jag misslyckas fatalt med allt jag företar mig. Mina relationer slutar i katastrof. Mina famlande försök i nån form av riktning resulterar jämt i en känsla av otillräcklighet och jag kan fan inte ens vara på pickalurven utan att se ut som Mona Sahlin.
Jag skiter där jag äter, blir stående någonstans och undrar vad jag gjorde för fel, jag stör mig oerhört på alla och allra mest på mig själv som inte orkar vara så jävla tacksam jämt. Som tycker att gräset är asmycket grönare på andra sidan. Jag undrar hur alla andra gör. Hur djuren gör. Varför jag måste låta så mycket kraft gå till ingenting. Som blir ledsen när det känns som att det inte finns någon magi utan bara kemi.
Jag är glad också. För alla andra. Hela tiden är alla så jävla duktiga. Alla känns lite lyckliga, eller fega och rädda för ensamheten. Det är en farlig kombination för då fastnar du där du inte vill vara. Jag är feg och räddför ensamheten och titta bara hur det gick. Ensam i en etta med två djur jag pratar med hela dagarna. Gömde mig i halsduken då jag på buss 118 halv sju hamnade bredvid en snubbe jag drog hem, sparkade ut fort som fan morgonen därpå efter att jag drygt frågat vad han hette nu igen. Så jävla wild'n crazy. Inte.
Vem fan står på en buss vid den tiden anyways?

Mina väggar väntar på att fyllas. Min musik ska skrivas.
Eller så är det bara något jag aldrig kommer få gjort.

Jag tänker inte känna någon som helst gemenskap med något idag. Jag ska likt Ior, bisamråttan knorra runt och undra hur fan det blev så här.

Nu kommer den. Den stora svadan.