Åka.

Ja, det är dags för en resa igen.
Fattar inte hur det är meingen att man ska orka gå här hemma och skrota.
Synd att det är så dyrt att åka riktigt långt.

Två månader i Afrika gjorde mig godare än någonting annat.
Men nu är man för länge sedan tillbaka i gamla hjulspår.
Vemodigt.
Det går ju att spara ihop till en långresa men då måste man ju ha ett jobb där det känns värt att spara.

Jag ser verkligen inte mitt liv här.
Inte mitt liv bland en massa människor över huvud taget.
Vi klampar bara omkring på varandra.
Är ivägen för varandra.
Tänk om vi kunde sluta vara så jävla överspända och bara ta saker för vad det är.
Nämligen ingenting.
Vem fan minns våra meningslösa tyckanden och tänkanden om 100 år.
Ingen minns ju ens imorgon.
Vi är desperata efter mening.
Men det finns ju ingen.

Var det såpan som uppfann oss, eller uppfann vi såpan?
Den luktar illa och smutsar ner.
Så varför i hela friden heter det såpa?

Vi delar in oss i fina kategorier efter hur vi klär oss, vilken musik vi lyssnar på, och ibland även vad vi tycker politiskt.
Men vi vägrar sätta oss själva i fack.
Men det har vi ju redan gjort.
Vi vill vara unika.
Men glömmer att det är insidan som är unik och knappast frisyren, tatueringarna, musiksmaken, skorna.
Är ens insidan unik?
Vi vill ju inget hellre än att höra samman, vara som varandra, höra ihop.
Rädda för ensamhet, utanförskap, fördömande.
Vi skitar gärna ner varandra.
Spelar oskyldiga, välmenande.
Jag tror nog inte att en enda människa är särskilt unik.
Vi är lika skitiga allihop.