Insomnia.

Jag kan inte sova.
Som vanligt numera.
Klockan är 00.29 och det har aldrig varit mer ångest att ligga i sängen. Vad händer?
Jag somnade iofs vid 19 först men vaknade vid midnatt av att W kom och kröp ner. Men jag är utmattad så jag borde kunna sova och är fortfarande aptrött.
Skitkropp, skithjärna.

Jag blev arg idag.
Jag känner hur jag lessnar mer och mer och ett samtal är faktiskt snart nödvändigt om jag ska orka fortsätta umgås över huvud taget.
Jag är så jävla dålig på sånt. Hur gör man?
Men bara man menar väl och gör det av kärlek så ska det väl vara okej.
Varför ska jag alltid bry mig så mycket?
Häromdagen låg jag och bubblade med W när vi skulle sova. Jag funderar över mina kompisar. Hur deras förhållanden verkar vara, hoppas att det ska bli bättre om det skulle vara någon fnurra, bubblar om att det är synd om någon vän som har ett tråkigt jobb, blablabla.
Till slut sa W.
- Men om du bara kunde sluta tänka så mycket på alla andra hela tiden. Försök att sov.

Yeah right!
Han har ju rätt. Jag gör ju inget annat än bryr mig om andra.
Ibland måste jag dock sätta ner foten.

Det räcker ju med att bry sig om W tills jag spricker, och såklart min familj och mina vänner men inte fuckin 24 timmar om dygnet.
Dessutom blir jag arg och ledsen om jag upplever att jag inte får speciellt mycket tillbaka.
Det finns en hel del stora egon runt omkring oss.
Stora personligheter, konstnärliga, intelligenta.
Vi slåss om utrymmet och nu har jag tröttnat på att slåss.
Jag vill vara självklar.
Vi är alla självklara.

Imorgon, (alltså idag fast senare) börjar mitt nya GI-liv.
Det ska bli spännande.
Skriver efter frukost. :)

Försöka sova då kanskeeee.
Krypa upp i Walles famn. Han pussar och kramar mig i sömnen.
Det är fint.