Bad day for sure.

Ibland vill man bara dra nåt gammalt över sig. Lägga sig under en gran och grina.
Vilken syn...

Jag önskar att man inte var så beroende av andras humör jämt. Att det krävdes mer än vresighet för att ta ner en på noll och känna att om man inte får packa en väska och gitta till Australien och dyka snart så går man av.
En dag som började med ett djupt andetag och en lite småmysig känsla vid doften av löv byttes snart ut mot ångest och mörker och en sån där skitäcklig hopplöshetskänsla av att inget man gör spelar någon roll. Att det inte spelar någon roll att man finns. Att ingen matlagning, tända ljus, varma koppar te, nybryggt kaffe eller nybakat morgonbröd kan hjälpa och man tar sig inte igenom dagen tillsammans utan ensam. Klumpen i magen och halsen sitter där och hotar att tränga upp och ut och jag undrar hur något så litet och enkelt och mysigt kan bli så stort mörkt och så blir jag förbannad över otacksamheten vi visar varandra och då minns jag att det är höst och molnigt och att jag trots min stress över pengar och jobb och boende iallafall inte gör någon ledsen och iallafall försöker.
Snälla en dag av sol nu. En dag av någonting tillbaka.

Anna var iallafall grym och medan jag avreagerade mig över hösten och mörkret och otillräckligheten och tristessen njöt jag av en underbart god hemlagad kantarellsoppa med hårt bröd och god ost och ett skitgott te. Vi tände ljus, kollade Idol och Little Britain och sakta men säkert byggdes självkänslan upp igen och klumpen åkte tillbaka där den hörde hemma och inga fler tårar brände bakom ögonlocken.
Om alla som inte pratar bara om er själva och med varandra visste vad ni missar. Äkta, renodlad tvåsamhet som spränger berg.

Vi pratade om lägenheten jag väntar på. En tvååenhalva på 65 kvadrat minst med orginal50talstapeter, högt i tak och knarrande golv. Mitt emot min ryggrad. Jag längtar och vill riva upp plastmattan i hallen så det knarrar där också och mina kissar får springa runt där och lurva hur mycket dem vill och säga Mjau och det blir min borg där jag hör hemma och hämtar kraft och distans till onödiga skitheter som blir storheter och blir jag någon gång ledsen så tar jag två steg, sliter upp dörren till Anna och skriker:
- MEH!

Och så ut igen. Bara för att jag kan!

Oggy kommer sitta med sin lurivga pälskrage i köket och titta lite förebrående på mig och säga MMGHHAAU och då får han klappar och grädde och min kärlek (kärlek låter gammaldags enligt honom men det skiter jag i för det är ett så vackert ord fullt av sånt som är varmt) får komma på besök om han är snäll och sitta i mitt fina, stora vardagsrum och där kan man prata skratta och bli full och tända ljus och sen släcka dem och gå in i mitt stora fina sovrum och skeda och fönstren är stora med träpinnar i så de blir rutiga som på landet nästan och på fönsterbrädan får massa blommor plats och även kissar för de är djupa och fina och det kommer fyllas med glada skratt från mina fina vänner och jag tycker allt sånt är så väldigt viktigt för imorgon kommer kanske en bil och tar någon ifrån oss eller kanske blir någon sjuk och det är så jävla viktigt att förstå vad man har.

Nu är jag lite gladare igen. Tills nästa gång.
Kalas på fredag. Först preppa med Anna. Sen totalferre med long time no see- människor och såna jag vill va med jämt.