Om en Anna

Jag har en Anna.
Ni som inte har en Anna ska inte vara lessna men ni är kanske en smula fattigare.
Faktiskt.
Anna kokar te i en termos och kör ut mig till en sjö när mitt liv går sönder.
Hon kramar om och lugnar och lyfter när allting känns tungt.
Hon är alltid på min sida. ALLTID.
Hon har sett mig som svagast och hjälpt mig att blir starkast.
Sånt som Anna gör.
Sådan som Anna är.

Hon är klok som en bok och ibland undrar jag hur en sån klok kan vilja vara min vän.
Fast jag kan nog kanske oxå vara rätt klok. Ibland.
Anna säger att jag är klok. Och bra. Jämt.
Då försöker jag lyssna.
När något är orättvist haglar diskussionerna över bordet. När det finns ett behov att ventilera sina roller. Ifrågasätta sina roller. Då kan man nästan ta på samhörigheten och energin flödar runt omkring.

Med Jossans lille Milo.

Man skrattar så man kissar på sig också. Nästan jämt. Ibland behöver det inte ens vara något överdrivet roligt. Eller så ler man i samförstånd över något och det räcker.

Hon vet många av mina hemligheter. Hon har fått dem att inte kännas lika hemliga. Hemligheter kan ibland vara som spöken under sängen. De skrämmer dig men när du väl lyser på dem är det kanske ingenting där egentligen?
Jag skulle slåss för henne i vilken strid som helst.

Så. ni som inte har en Anna, ska inte vara ledsna. Ni kanske har en Rebecka, eller Siv, eller Joakim?
Om ni kanske inte har det ska ni inte vara ledsna över det heller. Helt plötsligt står den kanske där. Vapendragaren.
På riktigt.
Den man aldrig blir besviken på, den man aldrig skulle drömma om att yppa något negativt om bakom ryggen.
Den man förblir lojal emot och är stolt över.