Så var man då här igen.

Hej alla åttahunnrafemtiellvatusenmiljarder människor som läser min blogg.
Ni måste blivit alldeles förfärade och undrat vart jag tagit vägen men jag kan försäkra er om att det bara var en kabel som gått av. Nu är jag här igen.

Jag tänkte börja med att fundera över vad som egentligen är bäst att skriva i sin blogg. Jag till exempel skriver mest om allmänna saker. Jag är arg över nåt hit och ledsen över nåt dit och skitglad över nåt nån annanstans så där.
Det blir liksom aldrig att jag talar om vad jag åt till frukost eller stoppar in mobilbilder på mina sköna kompisar när vi är i festartagen eller dylikt. Fast det kan vara lite mysigt att läsa om ibland och lite verklighetsbaserat och inte bara massa trassel i min skalle.
Såå, man kanske skulle börja göra det.

Okej, jag åt ett ägg och en banan och fil i morse. Jag hackade bananen och hade den i filen....
...
....
Det, var gott....

Jag drack även kaffe...och vatten......för jag är jätte törstig när jag vaknar...

Sen gick jag raskt som fan med Anna och Bysen runt strömmen. Vi pratade om allting som vanligt. Hann spy galla över Göran Hägglund och hans senaste debattartikel i DN, snålhet på jobbet fast det inte behövs, min resa till Göteborg, min jobbsökarångest, varför man är kär och hur man är kär och lite om vad som skulle få en att sluta vara det, vetskapen om att världens finaste lägenhet väntar på mig så jag kan få mig ett eget liv, pepptalk och ännu mer peptalk.
Som vanligt är det bara Anna som får mig att komma ihåg att jag inte är galen. Att jag inte håller på att tappa förståndet. Hon som intresserat lyssnar och förstår och bollar tillbaka och är närvarande och häftig och klok alltid. Varför är inte alla såna mot varandra? Varför lyssnar vi inte lite mer?
Jag gör så himla gott jag kan och jag hoppas det räcker till. Jag vill väldigt gärna räcka till.

Jag har minskat nästan tre cm runt putet sen min vita månad började. Mina byxor räckte inte riktigt till förut. Typ förra sommarn. När jag upptäckte att min kropp var föränderlig blev det ju genast lite spännande. Men jag råkar ha tre svindyra BYSTHÅLLARE från Victoria's Secret och tänker inte krympa pattarna.
Jag gillar fan mina bröst förresten. Min kille hade ett litet utlägg om varför dem var så bra vilket ju jag redan visste eftersom jag får klämma å kolla hur mycket jag vill. Ibland när min hjärna har för lite att göra ploppar det upp tankar som hur det skulle vara att stå framför sig själv och klämma på sig själv och typ spana in sig själv. Visst vore det jäävligt coolt? Eller skulle man få dunderpanik och inse att man var ful?

När jag känner mig ful och dålig, så brukar jag tänka på det jag har och har haft. Haver jag inte ALLTID fått killen jag vill ha? Haver jag inte mycket ofta fått mina vänner att dra på munnen? Haver jag inte varit jätteskitviktig för min familj och mina vänner ganska ofta och för vissa är jag viktig jämt. Typ mamma? Haver jag inte fått beröm för vissa saker som jag anses duktig på?
Jag kanske inte är så pjåkig i alla fall?
Jag kanske är alldeles speciell och vacker på mitt alldeles egna lilla vis och kanske ser vissa människor det?

Tänk så, för jag är galen i er allihop. Ni på två ben. Även er som på ett eller annat sätt bidragit till hemskheter. För annars skulle det väl inte kunna kallas liv? Den enes bröd den andres..nöd. Eller hur gick den?
Nu tänker jag på människor i MIN omgivning. Inte typ, Hitler.
För han var ju inte klok...

Gud jag kan inte sluta skriva kan ingen stoppa mig det bara flödar jag blir gal...