Min mamma

Min syster skrev så fint om vår lilla mamma att jag också måste skriva om mamma.
Jag saknar min lilla mamma och om S och jag inte blir sämre nu så ska vi adventsfika med mamma på söndag. S har bara träffat min lilla mamma alldeles som hastigast typ i somras så det är verkligen tid.

Vi ses så inte så spontant i min familj. I alla fall inte alla på en gång. Det blir oftast när nån av oss fyller år eller när det är jul. Det är alldeles för sällan men det blir liksom inte oftare. Så när det väl sker är det en sån jäävla apparat och mellan gångerna så skyller alla på varandra för att man inte styr upp umgänget lite oftare fast ingen är bättre än någon annan på det. Min lillasyster Balle och jag hänger iaf hyfsat bra men hon går till Otten liksom...I rest my case..;) (Jag vet att du läser det här Balle så du kan ju ta dig i brasan. Men ingen blir gladare än jag när hon kommer farandes med sin blonda kalufs. Ingen kör över min Balle. Mer pondus än 50 män fast hon är hälften så stor. DET ni.

Jag saknar min storasyster Emma för vi hade ett så himla bra häng och sen blev jag deprimerad och fattig och stack utomlands och sen har vi inte hittat tillbaka till samma grej. Kanske det blir vin i Åby snart.
Jag reder upp mitt liv som gick igenom en rejäl svacka efter resan. Jag hittade inte tillbaka till någon form av balans och hittade inget jobb och var jättevilsen i flera månader. Kände mig så jäävla sämst och tvingades avsluta eller åtminstonde lägga en relation på is. En relation som helt enkelt inte var värd min uppmärksamhet eller tillgivenhet längre. En relation där jag alltid känt mig nedvärderad och bara uppmärksammats när kritik skulle utdelas eller en funktion fyllas.
Det är ju så lätt att vara orättvis när man är upprörd och ledsen. Man ser inte hela bilden utan allting ur ett visst perspektiv men hur jag än vridit och vänt på denna väldigt långa relation så hittar jag ingenting som ger mig fel.

Föreställ er att man är ledsen. Att något inte går så bra. Då får man ett brev där det står att man är dålig. "Du förstår väl att du måste..." "Du kan ju inte bara...." I många, långa meningar tills man gråter av ilska och för att någon kan få en att känna sig så värdelös när man redan gör det. Någon som inte någonsin egentligen gjort sig värd min hjälp men som man ger i alla fall för att man vill vara snäll och det har inte räckt till i alla fall. Jag degraderades till något jourhavande och det var då det gick sönder. Eller det gick nog sönder för många år sen tror jag.

Men när något går bra. När något är på rätt väg. När något löser sig.
Ingenting...
Inte ett knyst.
Inte ett endaste litet "men guuud så roligt ääntligen guud vi måste dricka lite vin eller fika så du får berätta allt så hiimla roligt att det äntligen släpper åååh vad jag är glad för din skull det här är du VÄRD! Du som är så klok du kommer gå så braaaa! "

Det jag vill komma fram till tror jag är att när man pratar med sina riktiga vänner. Familjen som man själv valt, de som behandlar en som en frisk, stark och duktig person och aldrig kommer med något elakt eller nedvärderande utan peppande och konstruktivt... det är då man förstår att man har rätt att välja själv. att det inte finns någon mall att gå efter utan att man måste vara sann mot sig själv. Man måste ha respekt för sitt eget välbefinnande och sin egen person även om en annan inte har det.

När Anna spänner ögonen i mig och påminner mig om att jag inte är 10 år längre och att jag inte längre måste crava en typ av bekräftelse hos en person som inte är värd det blir det nästan schizofrent för jag har ju alltid lärt mig att jag är klumpig och gör fel så den personen MÅSTE ju ha rätt. Fast det vet jag ju att den inte har. Egentligen.

Jag kanske inte blir bankdirektör eller Idol-stjärna och tänka sig jag var arbetslös i några månader i en lågkonjunktur. Nu har jag lägenhet, jobb en grym kärlek och i januari börjar jag mitt andra nya jobb på Munken och allt är precis som det ska och den som inte stöttade i motgången ska inte manas att fira medgången. Gud så läskigt egentligen men samtidigt känns det rakryggat och skönt.

Jag skulle skriva om min lilla mamma men som vanligt fladdrar det i väg.
Jag saknar min mamma.
Och Lisa har fått en skitsöt bebi. En Kajsa. Jag lipade nyss. :)