Insomnia och konstigheter.

Nu är jag sådär obalanserad i min sömn igen. Vaknar klockan tre på morgonen, somnar om vid sju, går upp vid halv åtta, jobbar, är trött. Gluglu.

Hur hinner folk?
Hur orkar folk?
Ibland känner jag att om jag hade ett endaste mer åtagande skulle jag explodera i ett moln av otillräcklighet. Jag jobbar inte ens särskilt mycket. Hur gör alla som pluggar heltid OCH jobbar? Eller jobbar heltid och pluggar.
Hur gör alla som har barn?
Hur gör alla som inte har barn?
Hur gör alla som har massa pengar för att fortsätta ha pengar?
Hur gör alla som inte har pengar för att få pengar?
Varför bryr vi oss så mycket om pengar?
Varför ger det mig rå-ångest och får mig att känna mig skit-lat och skit-dålig och alla andra neggo-bindeord vi kan komma på?
VA?

Ångest över att min kille jobbar mer och drar in mer cash än jag fast vi ska dela på allt. Ångest över att om jag jobbade heltid skulle vi aldrig se varandra och lägenheten skulle vara ful.
Ångest över att jag verkligen, verkligen tycker om mitt jobb men skulle behöva tjäna mer pengar så att jag kunde vara mer tillfreds med mitt eget strå till stacken.

Så blir jag så jävla obstinat och tänker att ett JOBB ska minsann inte äga MIG och jag föddes inte för att ruttna åtta timmar om dagen vareenda dag och stupa i säng för typ skitlön. Livet är för kort, tänker jag och gillar och värderar högt mitt flexibla liv. Men min tvåsamhet ger mig dåligt samvete även fast jag gör så gott jag kan för jag vill verkligen bidra med lika mycket och försöker kompensera med god mat och sånt istället och inte stirra mig blind på lönekontot i dessa jämställda tider.

Kontentan av allt detta är nog helt enkelt så enkelt att jag så hett önskar att jag visste vad jag ville göra med mitt liv så att jag kunde ha ett mål någonstans.

Andas!
Det kommer!

Ikväll blir det fett med kalas. Det behöver jag. Igår trodde jag att jag skulle förlora förståndet.