Panikångest.

Jag, som är typ världens mest stabila och alltid gör mig av med skit så fort den dyker upp har tydligen gått och grottat på mig massa skit för den här veckan har varit fruktansvärd. Ångest för det jag gör, ångest för det jag inte gör och igår sprack det.

Vaknade med jätteont i magen och illamående och grinade som en gris för att sedan bara behöva TA MIG UT och medan jag började gå så svullnade händerna upp och det började sticka i dem och jag typ hyperventilerade och fick nästan tunnelseende och väl nere vid strömmen så fick jag sätta mig på en bänk med huvudet mellan knäna och blunda och andas med stressen att det kunde komma någon och fråga hur jag mådde vilket gjorde det ännu värre och så ringde syster och då bröt jag ihop igen och så hem till henne och dricka te och grina ännu mera och sen bestämde jag mig för att börja nysta lite i vad det är som inte känns bra och jag drog långsamt i lite trådar och pratade lite och först kändes det som om hela min tillvaro skulle rasa ihop för att sedan kännas lite bättre och efter pussar och kramar och sånt stillades illamåendet och ångesten lite och jag kunde sova. Men idag sov jag till klockan 16 fast jag somnade vid 01 i natt vilket är rätt tidigt för att vara jag och jag vet inte riktigt hur det är.

Det svåra är att lära sig att veta vad som är vad. Så att det inte helt obefogat går ut över dem som är närmst. Vad är roten till problemet, varför, vad gör jag åt det?
Och det är nog det som är skiten. Jag gör inget åt det. Jag går och ständigt skjuter upp det och säger att det ska göras imorgon och så händer det inte och det handlar inte om att jag är lat. Utan rädd och feg och fast i någon korkad spiral och inte blir det lättare av att min kille jobbar hela nätterna så då är jag ensam med mitt grottande och sover inte och då sover jag på dagen och får ångest över det för då ska man göra det där som man får ångest över att man INTE gör.
Jag kanske behöver psykhjälp.
Jag var likadan i nästan ett år efter mitt sketna uppbrott och gick varje dag och var död inombords tills jag inte kom ur sängen och då åkte jag till Asien och när jag väl satt där så var jag så jäävla nöjd över att jag tagit tag i allt och åstadkommit en stabil tillvaro någon helt annanstans som var precis det jag behövde och undrade varför i helvete jag inte gjort det tidigare utan bara gått hemma och mått skit men den här gången är annorlunda för jag är faktiskt kär och har ingen lust att fly någonstans. Jag vill bara skapa mig en stabil tillvaro så jag kan vara en bra människa och en tillgång för dem jag älskar och som älskar mig.
Varför ska det vara så svårt. Jag vet ju att jag är kapabel.
Varför är det så svårt?