Det där med glas...

Min vän Anna berättade nyss för mig att hon gått in i en glasvägg vid Domino idag för att hon var så trött och folk hade sett spektaklet.
Det påminde mig direkt om när jag rumlade runt i Stockholm en natt med Linnea och ska in på ett hotell med helglasväggar och röd matta med repavspärrning som liksom visar vart man ska gå.
Jag gick bredvid.
Rakt in i glasväggen.
Linnea skrattade kissa på sig varning, vakterna garvade ännu mer och av nån lustig anledning kom jag in ändå.

Vilket vidare för in mig på när jag gick ensam på stan en gång och gatan är helt tom. Helt plötsligt hör jag ett stånkande och på ena sidan kommer två hantverkare med en stor fet jävla glasskiva som de ska gå över gatan med. Jag blev så förtjust för det har jag bara sett i humorprogram på TV och liksom stannar och fnissar och nickar menande åt dem som försiiiktigt tittar sig över gatan innan de tar sig över och jag hoppas att klyschan kan bli total genom att en bil ska komma farande eller ännu bättre, en cyklist. Stampar lite med fötterna i förtjusning och även händerna för det gör jag när jag blir upphetsad och dem bara kollar på mig med trött, menande blick som liksom säger "Ja vi veet vi kommer här med en stor glasskiva..."
Det är så tråkigt i Sverige att sociala nördar som jag aldrig får något gensvar. I utlandet är det helt okej att vara som jag. Där får jag massa främmande människor att gilla mig på stört.