Klåda i restarmen.

Jag är övertygad om att jag har en restarm. Den är inte onödig som blindtarmen utan livsnödvändig för min överlevnad.
Jag har varit både här och där vid det här laget. Ramlat på 5th avenue i N.Y mitt på dagen fullt nykter, gått in i en palm mitt på dagen nykter i Thailand. Dansat tokig dans på ett religöst frikyrkomöte i Tanzanias djungler, fått kallsup 12 meter ner under vattnet för att hitta Nemofiskarna var så söta, nästan drunknat när jag bodysurfade på Bali. Nästan inte fått lämna Malaysia pga feber...osv osv.

Saken är, att jag nog känner mig fullt lycklig och tillfreds med livet först när jag reser. Känslan går inte att beskriva. Först den totala resfebern, sen skitnödig på flygplatsen, sen skitnödig med dödsångest på flyget, sen planar flyget ut, Tessan planar in en whiskey eller sju, garvar åt en dålig film, tänker att nu är det värsta över om jag överlever flygresa så kommer jag ha det så jävla gött och dör jag under flygresa så var jag iaf på väg mot någonting.
Flyget landar, kanske mellanlandar i nåt sketet land och jag måste göra om hela takeoff proceduren igen men nu är jag lullig så det gör inte lika mycket.
Sen är jag framme.
Kontroller, pirr i magen. Ska älskade ryggan kommit med hela vägen?
Hakar på ryggan, glider ut, värmen slår emot mig, dofterna även om det luktar illa luktar det gott, leta upp en bil till Hotellet eller vet jag ens vart jag ska bo? Nä, jag tar nåt. pratar med främling här, pratar med främling där, lite everywhäär och vips har jag nya kompisar och är på väg mot ett cleant billigt hotell. (eller så blir jag lurad mitt i natten i Malaysia och åker iväg med en främmande Malaysian som släpper av mig vid ett vidrigt litet skyffe och tar nästan 500 svenska för det...) Ibland behövs planering, folks. Även fast jag hatar det.

Sova, stranden, slå sig ner, ta ett djupt andetag, låta solen slicka min vinterbleka kropp, slickar själv på en skitstark drink vilket är tradition numera och så känner jag hur all världens energi bara sugs in i mig och jag blir lycklig.
Vill inte åka på några småresor utan vara borta länge varje gång. Det blir en helt annan grej och så hinner man verkligen börja känna vad som faktiskt är hemma också. Gud så jag längtade hem sista två veckorna på Bali. Jag saknade mina närmaste vänner, min familj. Enkelheten och renheten. Tystnaden.
Så var jag hemma lite, träffade en underbar kille och nu kliar det igen.
Lagerjobb i ett par månader och sen sticker jag kanske?
Matte och Zanna fixar jobb och boende åt mig vid stranden i Australien. Hmmm. Det vore nåt det. Hur ska jag någonsin kunna sätta mig ner? Om jag inte har ett mål som innefattar en resa pallar jag inget. Eller jo det gör jag men det är ju nu man ska liksom. NU hoppas jag på nattlager jobb. Det är kulor samt passande för en nattuggla som jag. inga räkningar har jag heller direkt.