Inspirationellt.

Jag avundas mina vänner som alltid lyckas tänka i konst. Som är en aldrig sinande ström av vackra visuella ideer och skapelser. Som sprutar ur sig musik, tavlor, fotografier som om världen hörde på.
Min inspiration lackar. Som vanligt. Jag vet inte riktigt vad som fattas. Kanske en ensam kväll med rödvin, en fulladdad kamera och photoshop?
Pratade med en vän som vill använda mig i ett konstprojekt som vi trulat på lite. Det innefattar kanske vingar och ruiner och så småningom kanske en utställning. Vet inte om jag känner mig redo att låta någon annan fota dock. Måste liksom känna hur det kryper innanför huden för att kameran ska kunna fånga det. Kanske. Vad vet jag?

Minns hur jag i höstas satt på golvet i min lilla lägenhet med rödtjut, musik och tavlor liggandes kors och tvärs med färg överallt. Mycket slängdes, mycket sparades, mycket målades över och jag liksom målade, drack och lyssnade mig ur det som var svårt. Jag tror att om fler människor verkligen tog kontakt med sitt inre på det sättet skulle vi inte ha lika mycket svårbotade depressioner som fan aldrig tar slut. Man kanske måste våga? Släppa ut det och titta på det där på väggen. För att låta det vara en stund, och sen titta på det igen. Andra gången du ser det känns det kanske lite fånigt? Kanske var problemet inte så stort iallafall? Kanske går det att komma ut? Och vips, innan du vet ordet av är du där. Du slänger det du målat för det är målat och klart. Det är ute.
Ömka inte.
Klaga så mycket du vill. Älta så mycket du vill tills du är klar.
Men ömka aldrig.
Det stänger alla dörrar och får folk att tröttna på dig. Allra mest du själv.
--
"Du ska veta ett mysterium, ryms i dig för du är stor.
Du är för stor för att beskrivas.
Vad folk än sagt, vad folk än tror."
Lisa säger allting så himla fint.
--
Människan sörjer det som är förlorat och vi glömmer eller lär oss leva med vår sorg och vi växer oss större och livet är fan så jävla skitkort kanske kortare än vi tror kanske dör vi imorgon eller strax och har vi då varit dem människor vi vill vara och har vi tagit dem vi älskar i handen och sagt att dem är vackra och unika eller låter vi allt raseras och försvinna runt oss i skit och slocknar glansen i våra ögon redan innan vi ens börjat se på riktigt och först är vi små och rädda sen blir vi tonåringar och självmordsbenägna tror vi och sen blir vi lite äldre och är fulla hela tiden och sen är vi rädda för resten och för verkligheten och vardagen och för pengar och för varandra och sen blir vi gamla om vi har tur eller otur och kanske är vi inte ensamma när vi dör, kanske minns vi varandra och dem som stod bredvid och kanske är vi starka nog att vara lyckliga.
Det kräver sin man, förstår ni. Att vara lycklig.
Nu ber jag mina läsare om en enda sak. Eller flera små saker.
Ring någon ni inte pratat med på länge och säg att ni saknar. Känns det jobbigt att ringa? Skicka ett sms, poka på Facebook, nä förresten inte poka för då vet inte personen att ni saknar och tycker om.
Ni kanske har en liten mamma någonstans som skulle bli glad? En gammal brevvän? Kanske ligger er sambo i soffan med en tom blick in i TV.n som kanske behöver få höra något verkligt?
Timmarna, minuterna, sekunderna tickar.
Det som är på riktigt är svårt men viktigt.

Ni som får somna i någons famn med lugna, djupa andetag i nacken lyssna till dom. Andas i samma takt en liten stund även fast det inte är samma rytm som din kanske ända tills det blir lite jobbigt fläta fingrar lyssna på hjärtslag andas in doften och är du ensam lyssna på dina egna och håll om dig själv även om det känns fånigt för inget behöver vara viktigare än du just precis då.