..och så en serenad till mitt eget gift jag självmant tar...

En vacker kärlek sa en gång till mig under en insomniaperiod att man inte behövde tänka så förbaskat mycket när man ska sova. För man ska bara sova.
Så viskade han vackra saker och snusade mig i nacken och någonstans i mitt inre slog sig någonting till ro och jag slöt mina ögon.
Något som rätt långt senare skulle innebära en giftinjektion med en nål så trubbig och smutsig att den efterlämnade blånader och ett beroende inte något annat likt.
Det jag betalade för att jag slog mig till ro. Lät mitt oroliga inre tystas ner. Det jag betalade för mitt lugn.
Allt har ett pris, sa nålen och log.
Men inte mer än det hånfulla leende min spegebild gav mig.
Så sorglig och sprucken den var.
Inga hemligheter där just då.
Det som mötte mig i spegelbilden var nu bara en spillra där jag förut sett även en annan.
Det var helt plötsligt bara en spillra av mig.
Det var inte så mycket att ha upptäckte jag då.
Så halvt.
Var hade jag tagit vägen?
Min själ var kvar i famnen där lugnet fanns men mina ögon vittnade bara om skräck.
Min spegel där jag oftast hämtat kraft.
Där jag påmint mig själv om min faktiska existens även utanpå kroppen.
Det är det som gör det vackert med speglar, att vi ser utanpå oss själva.
Vi är ju instängda i oss jämt.
Det vi ser är inte alltid vackert, men VI ser.
Jag tror att vi alla vet, vad smärta är.
Vi känner den alla på vårt sätt och ingen smärta är mindre värd än någon annans.
Så länge vi inte krossar våra speglar.
Krossar varandra.