Den konstnärligalitteraturstotalaeuforinägernumerarumimitthuvud.

Det är nämligen höst.
Nu ska alla böcker öppnas, dammas av, läsas igen, läsas för första gången! Jag brukar ge bort mina böcker. Tycker om att släppa lös dem ut i det fria.
Det är mycket jag gjort avkall på de senaste åren känner jag. Slukats upp av något annat. Som kanske aldrig riktigt var jag. Fast också jag, fast större. Vi blir så stora eller små vi vill vara.

Jag börjar lära känna mig själv på nytt. Som en egen individ. Det är skrämmande och vackert på samma gång för jag vill bara begrava mig i böcker och ord och former och fotografi och skriva tills jag blöder.
Jag funderar på att skänka en hel vägg hemma åt orden. Huller om buller ska vackrafulafinaunderbaraskrämmandevidunderliga ord samlas i en enda stor gemenskap. En enda hög.
Min fantasi börjar skena. Jag drömmer om att ligga med Björn Gustafsson, rida på regnbågar, sjunga mitt på havet på natten medan jag springer omkring på det...Iklädd ingenting alls.
Den drömmen var faktiskt väldigt vacker. Stålblågrånånting i månsken med massor med långt hår och ingenting alls på kroppen mer än just det som är jag. Kanske en hint om att jag börjar slita mig lös?
Fjäderlätt med endast tår mot den skummande, vansinniga, svarta vattenytan.
Eller ett varsel om att det blir värre?
Jag kände mig vacker när jag vaknade.
Och ensam.
Men ensam är stark
och kanske även vacker...