Snor och sånt

och öl och sånt.

Jag blir lite lätt bajsnödig när minnesbilder från gårdagens jacuzzibadande flimrar förbi. Jag minns även en kamera upptryckt i ansiktet. Och att jag var pinsamt brunare än alla andra.
Faktum är att jag minns allt eftersom jag inte var det minsta jättefull utan bara lite lätt salongsberusad. Inte ens bakfull i morse. Det bubblades, fnissades, snackades ohämmat mycket nörderier och jag lyckades nästan trycka bort det faktum att jag har en jävla massa problem jag måste reda ut.
Det är så fult att inte veta allt jämt förstår ni. Att inte ha allt ordnat för sig. Att behöva lite avlastning och lite tid för att saker ska få falla på plats. Saker och ting ska ligga i fina ordnade rader och pengar ska dråsa in och allt annat är ett bevis på att man är misslyckad, lat eller nånting annat.
Ett, "jag vet inte men jobbar på det" räcker inte långt. Alls.
Men när jag gled runt bland reven och kollade in hajar och sjöhästar, när jag höll en vacker D i handen, när jag vaknade på morgonen av att solen sken på mitt ansikte, slängde mig i duschen för att sedan knyta en sarong runt mig och glida ner för en strandfrukost med samme vackre D, när jag skrattade mig dubbelvikt varenda dag med världens tuffaste brudar, när jag fastnade ståendes mitt på golvet och lätt panikade över att jag inte grinat eller haft ont i magen på faktiskt, flera daar så insåg jag att jag kanske faktiskt, mådde bra. Att lämna landet var det som behövdes för att man skulle hajja att livet inte tar slut bara för att något annat gör det. Och man lever faktiskt bara en gång och det är väl mer än lovligt patetiskt att man ska få en identitetskris, en världskris samt diverse andra kriser bara för att något man älskade försvann.
Radarparet. Som att hela min existens var helt beroende av denna någon. Som om jag enbart fanns, i denne någons ögon och upphörde existera när han tittade bort.
Ni vet, att det är skitlöjligt, brudar.
Samtidigt är det vackert att vara full av kärlek även om det gör ont och jag är tusen gånger hellre sårbar för att få uppleva dessa glimtar av värme i denna skitiga värld.
Dock måste man ställa sig frågan om man värderar samma saker och gör man inte det så är det ju bortkastat. Är det ju. Faktiskt.
Gå där ni, män. Sprätt likt tuppar. Jag skiter så jävla hårt i era jävla rockstjärnedrömmar, era brölanden, era välkammade bratfrillor, era kukar, (såvida det inte är en mycket bra kuk men då måste jag hålla på å göra undantag) Och jag skiter i era komplex, era tillkortakommanden, era jävla bekymmer med att snacka om vettiga saker och när ni väl pratar om er själva så ska ni fan ha ett jävla pris för det är ju så stooort när en snubbe ÖÖÖPPNAAAAAR sig för en och fattar ni inte att ni är skittråkiga?
Ojojoj, nu höll det här på att bli ett hata män inlägg vilket ju är onödigt för är det nåt jag njöt av när jag drog så var det snygga män. Att bli utbjuden på middag, att somna i sked, att dansa som fäään.
Snubbe: Du är bra när du gör det du ska. Allt annat tråkar ut mig.