Tess goes Thai.

Sitter hos Ellens päron med resfeber som äntligen börjar lägga sig lite. Vi skruttar runt här i huset och färgar ögonfransar, dricker lite likör och kollar på Oscarsgalan på E! När vi äntligen får sätta oss på det där förjordade planet så kanske man kan andas ut lite grann.

Det ska bli så otroligt jävla skönt att få andrum och tid och distans till allting. Sol, värme, plugg, heta män, sprit, sand, elefjanter...what more can a girl ask får?
Lugn och ro och kanske få vakna upp en morgon och känna att allt är bra och inte blekt. Ni vet, när man vaknar och för en stund känns allt mjukt och skönt. Tills hjärnan påminner en om vad som inte är bra. Så kommer bekymmersrynkan mellan ögonbrynen. Är det fortfarande så här illa? Är jag fortfarande arg?
Slippa titta sig över axeln, slippa vakta sina steg, skita i att vara spänd hela tiden. Få ha roligt och veta att det kommer vara roligt om fem minuter också för att inget man är rädd över att behöva möta, kommer vara där. In ens FÄJS!
Kanske få komma till en punkt, då ingenting av det där gamla längre spelar någon som helst roll och man kan få känna sig sådär rik för att man tycker sig ha råd att känna glädje över det man har och inte enbart sorg över det man förlorat.

Vi är så unga och allt är så stort fast vi egentligen är så små och ingenting är ingenting eller allting och hur vet vi någonsin vad som är vad?

Jag tror på värme och kärlek och rak rygg och fräknar och kärlek igen och så tar vi bara ett fett andetag och njuter lite grann av varandra och det som får oss att le och de människor som finns för oss med sina famnar och sin omtanke och så minns vi att just VI är alldeles speciella för varandra med allt vad det kan vara och kanske har vi råd att unna varandra de val vi gör.

Idag lämnade jag min älskade sjuårige systerson på Busfabriken för ett fett kalas. När jag kom in där möttes jag av en hop lyckliga, förväntansfulla barn med bus i blicken. Jag kollade runt i den jäkligt feta lokalen med klätterställningar och rutschkanor jag knappt själv skulle våga åka. (Eller få plats i...) Där borta hängde en unge uppochner, lite längre bort var en klutt i färd med att klättra på värsta klätterväggen och det kändes som nån sorts professionell, rutinerad busritual var i görningen. Något vi stora människor förlorat någonstans på vägen.
När vi hämtade honom igen, kom han farandes med sina kompisar och de var så rosiga och rufsiga och varma och proppfulla med bus och jag liksom kände hur den där bekymmersrynkan jag haft mellan ögonbrynen så länge nu, liksom löstes upp och ett leende brett från ena örat till det andra spreds över mitt ansikte.
Det kändes som att all denna lekfullhet, oskuldsfullhet och lycka spreds även till oss stora människor. Vi som rör till allting.
Jag ska låta Thailand bli min Busfabrik.

Var rädda om er nu allihop. Kommer sakna er massor men som tur är finns intörnätt och annat jams.