Den konstnärligalitteraturstotalaeuforinägernumerarumimitthuvud.

Det är nämligen höst.
Nu ska alla böcker öppnas, dammas av, läsas igen, läsas för första gången! Jag brukar ge bort mina böcker. Tycker om att släppa lös dem ut i det fria.
Det är mycket jag gjort avkall på de senaste åren känner jag. Slukats upp av något annat. Som kanske aldrig riktigt var jag. Fast också jag, fast större. Vi blir så stora eller små vi vill vara.

Jag börjar lära känna mig själv på nytt. Som en egen individ. Det är skrämmande och vackert på samma gång för jag vill bara begrava mig i böcker och ord och former och fotografi och skriva tills jag blöder.
Jag funderar på att skänka en hel vägg hemma åt orden. Huller om buller ska vackrafulafinaunderbaraskrämmandevidunderliga ord samlas i en enda stor gemenskap. En enda hög.
Min fantasi börjar skena. Jag drömmer om att ligga med Björn Gustafsson, rida på regnbågar, sjunga mitt på havet på natten medan jag springer omkring på det...Iklädd ingenting alls.
Den drömmen var faktiskt väldigt vacker. Stålblågrånånting i månsken med massor med långt hår och ingenting alls på kroppen mer än just det som är jag. Kanske en hint om att jag börjar slita mig lös?
Fjäderlätt med endast tår mot den skummande, vansinniga, svarta vattenytan.
Eller ett varsel om att det blir värre?
Jag kände mig vacker när jag vaknade.
Och ensam.
Men ensam är stark
och kanske även vacker...

Eh...

I natt drömde jag att jag strövade runt på en typ äng någonstans och det var nåt typ av jippo. Eller så befann jag mig i ett TV-spel. Har en viss känsla av det.

Hur som haver kom komikern Robert Gustafsson fram till mig och bedyrade att jag var ljuvlig.
Ljuvlig. Det var som att han visste att jag var ledsen, för det var jag i min dröm, så han ville liksom göra mig glad. Och ligga naturligtvis.
Jag minns hur jag får ett lite vemodigt ansiktsuttryck och strövar vidare, funderandes på om jag ska ligga med Robert Gustafsson eller inte.
Eller "Robban" som jag numera kallar honom. Det känns som om vi kommit mycket nära varandra.

Hey Dolly!!

Hej, Dolly.
Tack för att du inatt gav mig mer insikt och jävlaranamma än jag känt på länge.
Plötsligt känns inte allt så jävla ensamt och svårt.
Plötsligt känns mitt kreativa skapande inte som något jag måste göra så förbannat svårt hela tiden.
På två timmar läste jag ut den här boken och sprang sedan runt hos Anna i morse i hennes mysiga torp med håret på ända och citerade glatt ur den. Vi fastnade i hallen, stirrandes på varandra i ett slags underbart samförstånd med boken emellan oss och insåg hur faan det är ställt.
Det är lycka att känna så. Men olycka att ingen lösning finns inom räckhåll.
Men vi som förstår, vi har varann.

I går kväll låg Anna och jag i en liten snyftande hög i hennes soffa med snytpapper everywhere. Vi såg en tysk film som hette "Emmas lycka" Till en början med en viss skepsis från min sida skall erkännas. I dont like tze germans. De skriker ju bara SCHEISSE hela tiden.
Filmen var ljuvlig. Och sorglig för Emma är en ensam grisbonde tills Max kraschar med bilen på hennes tomt men han har cancer och så dör han under hennes träd när de precis börjat älska varandra och de skyndar sig att gifta sig för han har så kort tid kvar för bukspottskörtelscancer är farliga grejer förstår ni och så kräks han hela tiden och det är hon som bär honom över tröskeln och då kräks han och säger att om han bara får vara tillsammans med henne liite till så får döden komma lite tidigare och han är ju bara kanske 35 på sin höjd och det är så fruktansvärt orättvist alltihop och på ängarna älskar dem och de älskar varandra och de har levt ensamma så länge innan de hittade varandra och så måste han bara dö ifrån alltihop.

Hur lite tid vissa älskande får tillsammans. Är orättvist.
Jag grät floder över att vi inte vet hur lång tid vi får ha tillsammans med de vi bryr oss om och ändå så slösar vi så mycket tid på att vara elaka mot varandra. Respektlösa, skitsnackande, oärliga, avundsjuka.
SMACK, så är nån död i en bilolycka, eller får en obotlig sjukdom eller bara DÖR!
Så står vi där.
Jag säger mellan tårarna att jag tamejfan ska älska och bry mig om även de allra dummaste för ingenting i världen är så hemskt som elakheter. Jag grinar och säger att jag aldrig ska se ner på någon eller avsky någon eller blänga på någon för det är så hemska egenskaper och jag ska aldrig vända andra kinden till utan bara ryggen och gå ifrån elakheter även fast jag vill ställa mig högst upp på världens högsta berg och skrika att det inte får finnas sånt!
Jag ska hävda mig med kärlek!

Jag vill...

...bli tagen på allvar.
Tack.
Ett hett tips?
Zooma in tha lips.

Jag!

Den stora bloggreformen,.

..det fria ordet!
Från och med nu är orden lösa. Fria flyger dem omkring och sätter sig som irriterande, jobbiga och kittlande bananflugor i tunntarmen. Flugorna tycker massor med saker och om allting och det är precis så stort, eller litet eller illaluktande eller vackert som det får vara!

Flyg bananflugor.
Flyg.

(jag är inte packad. Än....)

Terror-ism

Jag har haft en elaking i min blogg. Kanske samma elaking som skrev att jag var tjock på bilddagboken.
En Bortbyting.
En Utböling.
Mitt gäng var patetiskt och alla knullade med alla. Jag garvade högt, för vi är ju par allihop. Eller nästan allihop. Jag har dock mina aningar.

Jag drömde om att ligga. Så svååårt jävla asbra sexdröm. Jag hade precis kommit till det bäste partiet, då ringde min klocka.
Jag tryckte blixtsnabbt på snoozern och borrade ner mig i kudden och tänkte...:
"Faan fan faan, var var jag nu....snygg kille, naken, kåt as hell, smeker neeråt, ja just jaaaa..FAN jag tappade det....kom igen nu Tessan du har fan inte drömt en schysst sexdröm på evigheter hur var det nu...ja han var naken ja...smeker mina...mmm så där ja..FAN jag måste ju gå UPP nu...! Jag satte mig upp i sängen, frustrerad med håret på ända och sa, JÄVLAR jättehögt.
Jag är inte färdig ÄN liksom.
Det kan bli farligt ikväll. Min mojo är mucho uppretad.

Idag fyller min vän Helena år. Vi ska fira henne med buller och bång och så ska jag gå på ett par spelningar också. Känner att det är dags att återta mitt space lite. Har smygit runt i cirklar alldeles för länge. Inte min stil. Inte min stil alls.

De lirar kampsport utanför butiken. HIII-YAAA skriks det och stånkas. Jag vill också vara med. Om det finns någon fin man vill säga. I told you my mojo was in action.