Dagens gull

Jag brukar skriva en "Dagens spya" då och då när mitt hat och min irritation mot människan blir för stor.
Vi människor är för det mesta jävligt fula, jävligt feta, jävligt tröga och jävligt ivägen.
Säger ni emot kan ni ju bara ta er en titt i världen och se vilka som styr, vilka som syns mest i media, vilka som anses bäst, snyggast, coolast etc.
Människan ÄR inte speciellt intelligent.

Dock finns det kärlek.
Jag KAN vara en snäll människa.
Befriad från fördomar, jante och andra hiskeligheter- mot de som förtjänar det.

Jag talar om snällhet.
Människans behov av att hjälpa, trösta och finnas till hands.
Jag talar om eldsjälar som sliter gratis för en bättre värld. Eller åtminstonde en önskan om en...
Om ambulansförare, läkare...
Om det faktum att svimmar jag på gatan kommer det springa fram flera människor och försöka väcka mig, fråga om jag mår bra, ringa sjukan.
Det kallas "samhällsansvar" men jag tror fan att vi skulle göra det ändå.

Sker en katastrof så kommer mängder av människor som aldrig skulle prata med varandra samarbeta. Det är det vi är. Det är det vi måste. Det är då vi får utöva våran rätta natur. Det är då vi får se en glimt av vårat rätta element.
Hur vi kanske levde innan giriga människor tog kontrollen.
Hur vi kanske skulle behandlat varandra om vi inte var så förblindade av idiotin som kallas konsumtion.

I Tanzania är folket enat. Väl medvetna om sin historia, väl medvetna om sin kultur, väl medvetna om sitt förtryck. Dem håller i varandra. Jag vill oxå leva i ett samhälle där jag utan att skämmas kan sätta min bebis i knät på en främmande människa eftersom jag måste få ordning på mina påsar. Där jag utan att skämmas kan stå med rumpan i vädret i en minibuss proppad med 20 pers fast det bara finns plats för åtta.
Under två veckor åkte jag med nästan samma buss och de lät mig alltid sitta men det slutade med att vi satt alla huller om buller och jag hade tre barn i knät och en leende moder som accepterade mig och jag fällde ibland en tår i den svettiga bussen med 3 afroungar i knät och förstod inte varför det inte oxå kunde få kallas välfärd.

Men vi kan vi med. Vi är bara lite för rika för att komma ihåg hur man gör.
Men ibland glimtar det till.
Ibland får vi hjälp av t.ex ambulansman som är utbildad för att hjälpa. För att hålla handen. För att lyssna.
Ibland får man stöd av en kvinna på en buss när man flyttar ensam från en folkhögskola och har tre kassar proppade med mat och fem väskor och trott man ska klara sig till pendeln och allt åker ut i bussen och alla tittar och man svettas och kvinnan klappar på handen, halar upp en IKEA plastkasse hon bara råkar ha i väskan och låter en packa sina saker i den istället.
Kanske var vänligheten tillräcklig för att nästan ta till lipen.

Hade någon annan hjälpt henne?
Hade kanske alla suttit där och tittat och roat undrat hur hon skulle ta sig ur det där?
Hade alla kanske skitit i henne för att mänskligheten är ett gäng jävl....

Nä, jag vill tänka på henne nu.