Livet...

Jag har hittat en av låtarna som jag vill ha spelad på min begravning.
Jag lyssnar på den hela tiden och den gör mig lycklig och vemodig eftersom jag vet att jag ska dö en dag. Men när jag väl gört ska jag göra det med stil ta mig jävulen.
Jag tänker få den spelad även fast jag kanske inte kolar förrän om 100 år.
Jag kanske aldrig kolar. Om jag gör det kanske jag vill bli begravd under ett elskåp i en park, eller spridd för vinden vid en ocean.
Så oändligt klyschigt.
Jag avskyr att jag aldrig kommer få vara unik.
Ingenting jag gör har ingen annan gjort.

Med hjälp av en klok person kom jag igår fram till att jag kanske var lite väl hård mot mig själv. Det är proppen. Den förbannade proppen som sitter i huvudet och alla i garderoben och dem i halsen och inuti där längst in och det kan inte komma ut för tänk om det skulle komma ut då skulle allting bara spruta som värsta vattenspridaren över hela mitt vardagsrum och om jag öppnade fönstret skulle det höras över hela världen och ligga kvar i etern som ett vibrerande bevis på min existens men osynligt för ögat men jag vill hemskt gärna göra det synligt och varför skulle jag vara rädd för det. Jag tror ju på dig. Då borde jag ju tro på mig och jag älskar dig och vill hålla om dig och skydda dig från allt ont som finns i världen eller betrakta vansinnet tillsammans med dig och då borde jag ju även vilja göra det med mig?
Du- är inte en person utan alla vackra, fina människor i hela världen som jag vill...