Excellent...

Oj, vad länge sen jag skrev. Jag har nästan glömt hur man gör.
Har ni kramats och pussats mycket?
Berättat för varandra hur mycket ni tycker om varandra? Hållit handen? Visat omtanke, kärlek och respekt för er själva och andra? Skrattat? Gråtit? Skedat? Älskat? Knullat? Sovit, vilat i något?

Jag har haft lite av lite tror jag och det påminner mig om att jag får finnas. Kreativiteten börjar bubbla så smått igen vilket känns jätteskönt. Miranda inspirerar mig allra mest nu.
Jag tror att om jag fick hålla hennes hand en liten stund så skulle jag må bra. Om jag fick en liten bit av allt det där som jag älskar med henne.
Jag såg hennes första film häromdagen och jag ville aldrig att den skulle ta slut. Nu läser jag hennes bok. Läser och begrundar. Hon är så klok. Som en bok. Det är tur att hon delar med sig.
Alla små ord blir viktiga och allas ord är viktiga och vi alla är viktiga.
Ni vet det va?
Att ni är viktiga?
Att ni luktar gott och att man kan gå prick till prick på era födelsemärken och förundras av er ögonfärg eller smittas av era skratt och vandra längs med ryggraden och kanske ge en gåva eller kanske vill någon ge något alldeles speciellt till just er? Kanske en blomma, en kram eller en hemlighet?
Kanske något ingen annan sett förut för att ni skämts för mycket för att visa det utan att egentligen veta varför utan att det bara är något man måste alltså att skämmas...
Kanske en tår som inte var avsedd för er men som ni fick iallafall för att ni råkade finnas där just då med era ögon?
Kanske lovar ni någon något för att löften känns så verkliga och stora och sanna i allt det som är skrämmande och kanske kan ni då andas lugnt och försiktigt tills ni somnar.