Ungdom

Jag är ung.
Jag är bara 23 år.
Jag vet inte hur man gör.
Vet man någonsin hur man gör?
Jag vet vad man INTE gör.
Vet jag vad man BÖR göra?

En inblick i en människas liv framför en dataskärm gör ingen större skillnad emot vad man ser till att ta reda på i en liten stad.
Den är full av elaka, missunnsamma små skvallerkärringar. Såna man vet kommer sitta och tjattra över kaffetåren även som vuxna.
Som kommer projicera skiten på sina ungar, eller få ungarna att skämmas över dem.
Jag hade siktet inställt på att bli världens bästa mamma.
Den bästa mamman som någonsin funnits. Djupt inne i mig surrade min livmoder och mitt hjärta och talade om för mig att när det en dag var dags för någon att flytta in där för en tid så skulle det vara den vackraste tid som fanns.
Jag kände ett lyckosamt pirr, tittade på mannen jag älskade medan han sov och föreställde mig oss två.
Kanske tre.
Om massor med år.
Men jag såg.

Jag är 23 år.
Jag är ung.
Jag är ett däggdjur.
Jag har ett fortplantningsorgan som precis som alla andras, idioter eller inte, vill föröka sig.
Thats what we do.
Det får mig alltid att grina för jag vill att det ska vara mer än så.
Jag vill, att när allt försvinner, så ska det få vara litelitelitelite mer än så.
Det där med tvåsamhet.
Tillhörighet.
Kärlek.

Krog.
Svett.
Sprit.
Främling.
Fylleknull.
Fejk.
Tidsfördriv.

Jag känner till allt det där och känslan att det ersätter något annat. Att det inte gör en människa lycklig.
Men vad gör det?
I slutändan är vi meningslösa flockdjur allihop.
Det som får mig att inte komma ur sängen är det faktum att vi vet bättre. För vi är utrustade med det. Det där som ska gå hand i hand med vår instinkt. Det som gör att vi kan sätta saker i relation till varandra. Det som gör att vi kan känna.
Vår hjärna.
Den där rosa slemmiga avancerade saken som döljer sig därinne bakom kyssar, smek, djupt därinne bakom ögonen man ser in i sitter den.
Pulserar.
Registrerar precis allting.
Signaler skickas likt blixtrar runt överallt därinne. Talar om för oss hur allting är.
Bestämmer vi någonsin själva?
När vi tror att vi gör våra aktiva val. Oavsett om de är bra eller dåliga.
Bestämmer vi då själva?

Jag är hellre en romantisk fucker med mission att försöka upprätthålla det lilla vackra jag kan skapa med min korta, meningslösa existens än slösa bort min tid på att göra människor illa.
Bestämmer jag då själv?
Jag vet vad man INTE gör.
Vet jag vad man BÖR göra?