Helgen som gick...

innehöll en rejäl urspårning och ett mycket kärt återseende. Det ena på fredan och det andra på lördan.
På fredan skulle jag och S ha en lugn filmkväll var det tänkt men då började det liras Nazi Zombies istället så jag tog min tillflykt till Linn som satt hemma med lite vin för en stunds smuttande och tjejsnack. Efter en stund kom hennes sambo Kalle och två polare till honom. Jag dricker kanske 4 glas vin och två små Mariestadsöl och blir bjuckad på en öl på Munken också. Känner mig helt okej och lugn sådär. Det visar sig att det är nån form av spelning nere i hamnen så vi tar en taxi dit och väl därinne serveras det billiga drinkar. Typ 20 spänn drinken om jag inte minns fel. Jag känner när jag får min "rom& cola" eller vad fan det var att den smakade lite lustigt men hävde den glatt ändå som den korkade jävla svamp jag är.

Sen kommer blackouten. Tydligen har jag suttit utanför med Simon och tagit en cigg. Sen har jag bara fragment. Hur jag stirrar på mina händer som är alldeles blodiga, Hur folk hämtar papper och pratar om att jag blöder. Jag hör "akuten" och får panik och brölar NÄÄÄJJ jag vill bara heem. Stoffe är hemma nykter och tar hand om mig ta mig bara heeeem.

Simon och jag har suttit och snackat när jag helt sonika bara ramlat ihop och slagit i ögonbrynet i asfalten. Jag sätter mig upp som ingenting och så ser han hur det liksom droppar från ögonbrynet ner på mina skor och hur jag typ slabbar med händerna i nyllet. Haha. Alltså vilken jävla syn. Så han har kutat efter Linn och Kalle och så har de torkat mig och burit in mig i en taxi. Linn lyckas få tag på Stoffe som får komma ut och hämta in mig och sen börjar spyoramat. Spydde ner typ allt. När jag vaknade i sängen helt jävla näck bultade det i ögonbrynet, Stoffe mumlar och blänger lite och jag går ut i badrummet för att bevittna alla mina kläder i en plaskvåt hög som är typ vatten och pjuuk. Jag minns att jag lagt mig i badkaret en evighet i ett ofruktsamt försök att nyktra till.
Jag ligger däckad i sängen i nästan 12 timmar innan jag lyckas resa mig. Då spyr jag igen och magen är så tom som en mage bara kan bli och ångesten. Har jag sagt nånting dumt? Vid det här laget är Stoffe på Munken med ett par polare och jag skäms. Skäms, skäms, skäms.
Det KAN nog inte funnits en äckligare människa på denna jord än jag i fredags natt. Det KAN inte gjort det. Lodisarna i parken ligger i lä.
Min bästa vän Oscar är hemma från Afghanistan och när vi pratar på internet börjar jag grina och saknar och de ska dricke öl och han säger att om jag kommer så får jag cola och kebab i min tomma mage. Så jag kryper uppåt Oscar och får lite mat och läsk och kramar och sen råkade jag dricka Captain Morgan och mötte upp min snubbe för att svänge lite stjärt på Svea och humöret var faktiskt på topp igen.
OH, ska tillägga att Kalle OCKSÅ blev skitdålig. Han hade blivit buren uppför trappen och också kräkitsch. Jag säger bara det, antingen hade de mixat ut skiten med något, eller så var det bara usel jävla hembränt. De borde ha sån jävla skit. Mycket kan man säga om mig, men supa kan jag. Det där var nåt gravt fuffens. Dessutom hade jag fläskfile och bärnä i min mage. En stund...Åh.

Men idag råder måndagspanik och jag hoppas att några av bekymren jag hade förra veckan löser sig den här veckan, CSN NU! Då packar jag min kabinväske och styr röven till Götet och åker inte hem förrän Petra sparkar ut mig. Eller tills jag börjar sakna S för mycket. Den kärleken, den kärleken...

Hår och medeltid.

Jag tänkte kanske färga håret typ vitblont och klippa av det helt sonika. Vem ställer upp och färgar min utväxt titt som tätt eftersom jag är typ svarthårter på riktigt?

Snart fyller jag 25. I mars. I maffs.
Knappt fem månader. Sen är jag halvvägs till 50. Sen dör jag.
Då måste jag väl för fan hunnit med att ha blont hår?
(jag räknar inte med mitt frenetiska blekande i högstadiet...)

Min kille har ont i magen. Jag tror jag går och pussar och klappar lite på den...

Hett käktips är btw Bakpotatis. Säljs 2 för 10 riksdaler på Ica nere på stan.

Motpol.

Bara för att jag konstnärskräks och sentimentalbluddrar tråkigheter på natten när jag inte kan sova och det faktiskt inte ens är kul att kolla på Stoffe när han sover för att han är så fin längre så kan jag nämna att:

Jag pratade med Stoffes mamma igår på telefon och det var jättemysigt för hon bor ända borta på en ö.
Jag fick ett uppmuntrande framtidspepp av en vän och jag hoppas hon har plats för mig snart.

Jag skrattade hejdlöst åt en securitastvakt som fick springa och öppna toaletter där nån hade feltryckt på larmknappen flera gånger på programmet Stockholm- Arlanda. Jag garvade även åt homogayen som ville kalla sig flygvärdinna istället för flygvärd eller Steward för han tyckte att det låg något "70talschickt" över termen. Dessutom hade han mascara. Underbara människa. Sminka så mycket du vill även fast du är man. Fast jag skrek istället "tvätta bort mascaran tööönt" för jag var så där fjantgrinig. Menade det inte ens. Jag blir glad nu när jag tänker på att han hade mascara.

Vi gav varandra massage med olja och hade tända ljus i sovrummet.

S och jag gick en kylig långpromenad och släppte Bysen i en rastgård och lekte kurragömma och sprang runt där inne bland pinnar och höstsol.

Mja, inte så pjåkigt för en sketen onsdag va.

Tess hävdar

...att man får skratta åt vad man vill. Inklusive folk med Downs. Kolla bara på Icareklamen.
jag fnissar fortfarande åt den lilla tjejen med Downs som bad sin stackars assistent att dra åt helvete på badhuset för jag hade hört någonstans att människor med syndromet var så jävla snälla och att de inte kunde tänka dumma, elaka saker direkt.

Sen så orkar jag inte titta på andra människor som gör bra saker längre. Resultatet är överskottsenergi, konstant kåthet, en helt makaber tjurighet som jag inte ens fattar själv att jag är kapabel till. Jag som är typ världens gladaste människa är så förbannat jävla skittjurig att jag vill slå näven i väggen så det går hål i den. Stackars min kille. Jag är grinigare än grinigast och när jag inte är det tvingar jag honom att lyssna på dåliga, ointressanta historier för att få tiden att gå. Dessutom tjuter jag åt böcker och vill måla tavlor igen och tycker att det ska bli jävligt skönt att börja plugga lite smartheter så jag kan skämma bort min kille som ställt upp som fan och min kattmamma och allt sånt.

Så vill jag att verkligheten ska vara som på film och när den inte är det är allt asjobbigt.
Ni vet som i ett kapitel i en bok så tittar två personer på varandra och allt som nånsin behöver sägas, sägs. Ingen är tunn och tråkig utan alla bär på hemligheter och historier och alla bryr sig och tänker massvis med vackra saker men som de kanske ibland inte vågar säga.
I en bok jag läst precis är en kock skitförbannad hela tiden men han lagar otrolig mat och han blir så förälskad men ju mer förälskad han blir desto argare blir han tills han inte kan vara arg mera. Det är vackert.
Det är vackert att en gammal kvinna blir omhändertagen av en ung kvinna och den unga kvinnan kryper ner i badkaret naken tillsammans med den äldre kvinnan och låter den äldre skrubba henne också så att de ska vara likadana och inte förnedras och äcklas utav en uppgift som är så fin och viktig men samtidigt så svår. Då grinade jag i kudden.
Vi kan aldrig dölja dom vi är en längre tid. Inte för oss själva och inte för någon annan. Det är därför tvåsamhet är det svåraste som finns. Våra rädslor.
Jag är skiträdd för nästan allting. Jag är så rädd för andras tuttar även fast jag inte har komplex över mina egna att jag måste klippa sönder 500 tidningar och klistra upp dem överallt. Det är i alla fall ett kommande projekt. Jag kanske måste sätta mina egna tuttar tillsammans med 500 andras tuttar helst dem i tidningar som är lika stora och till synes bara släta och inte alls till för moderskap utan bara knulla.
För att få den nyttiga distansen måste jag kanske ha det i mitt face!! Ta kontrollen över det och skapa min egen referensram. Vad tror ni om det? Är jag någonsin så kreativ i praktiken?

Jag tycker inte att porr är roligt men om jag ska kunna leva med att det existerar utan att jag får en knut i magen varenda gång det kommer på tal måste jag kanske klä ut mig själv till en polkagris och skrika snuskiga ord och fnittra samtidigt. Mest för att liksom visa hur bekväm jag är i min egen sexualitet och få folk att tro att just jag är lite roligare att ligga med än alla andra.

Eller så skiter jag helt enkelt i det men det kommer jag inte göra för jag kan inte skita i saker och jag är så till den mildra grad skitromantisk att jag tror att vi människor behöver varandra något alldeles skitmycket och att det är en skam att vi inte pratar mer med varandra och ibland vill jag gå fram och ta en främmande människa i handen och säga att hon är viktig men sen låter jag bli för alla skulle tro att man var dum i huvudet.
Eller kristen.
= Dum i huvudet...I Tessanland.
Fast man bara var snäll.
Man kanske bara ville vara snäll.

Nyårslöften innan nyår.

När det nya året ska firas så inbillar vi oss att nästa år ska bli mycket bättre. Vi ska bli smalare, sundare, slutrökta, slutlessna och världens mest framgångsrika människor som är lika lyckliga som dem på reklam.
Vi ska bli lika smala, lika svala, lika populära, lika häftiga och i mitt allt detta så ska vi skita i vad folk tycker och vara oss själva.
Är det bara jag som tycker att dessa två livslögner slår ut varandra?
Det är viktigt att visa hur många kompisar man har, eller hur full man är. Hur liten hålan än är. Kanske ännu viktigare bara för det. Samma sak varenda jävla gång.
Om jag är full med så många människor som möjligt så har jag skitkul och då vill alla ligga med mig och så är jag allas bästis. Den är viktig. Att vara allas bästis. Att vara utvald och sånt.
Är viktigt.
Är det.

Jag brukade lova mig själv att jag skulle sluta vara så förbannad på allt hela tiden. Jag skulle sluta hata TV. Sluta hata reklam. Sluta hata feta kärringar i mataffärerna. Sluta hata gubbar.
Bara hata sånt som är okej att hata. Som typ Hitler. Och Idi Amin. Göran Persson.
Honom gillar ju ingen. Men man går ju inte runt och påminns om att man hatar Hitler varenda dag. Så då behöver ingen annan veta om det.
Att man hatar.
Att man inte sneglar argt på en kaktus i en reklam för en deodorant som gör att vi tjejer kan låtsas att vi är hårlösa under armarna utan bara fladdrar med våra hårlösa armar och ler som vore det den mest naturliga saken i världen.
Att inte hata det faktum att vi luras gilla saker som vi inte borde gilla. Som typ skelettsmala människor. Att det skulle vara finare än en stor person. Tjock eller fet får man inte säga om man inte menar en elak tant eller gubbe. Ännu en oskriven regel.
Ger vi däremot beröm till en flicka med ätstörningar då har vi gjort något bra.
Varenda dag tittar jag mig kritiskt i spegeln och önskar att jag såg ut på ett annat sätt. Min tand behövde inte stå ut. Min mage kunde vara mindre. Mina bröst kanske kunde vara större och fastare nästan som på film i rätt vinkel med plast och skuggor och stön och stånk som alla gillar.
För det gillar ju alla.
Varför skrattar jag sådär? Varför är min dialekt så här? Är mitt hår fult? Alla är snyggare, roligare, bättre och intressantare än jag. Även fast jag inte tycker om människorna som talar om detta för mig. Även fast de människorna inte finns på riktigt eftersom jag bara skapar deras storhet i mitt eget medvetande och därmed gör ner mig själv.
Jag skiter mig själv i ansiktet.
Jag skiter mig själv i ansiktet utan dietist, plastikkirurg, sminkös, perukmakare, personlig tränare, ljussättning och tandreglerare.
Jag skiter mig själv i ansiktet alldeles själv.

Det smakar illa och så hatar jag lite till.
Så tänker jag att vi är med varandra bara i brist på bröd. Att vi duger åt varandra i krig.
Tunga dagar går jag med blicken i marken och tänker att om min kille i hemlighet önskar att han kunde få någon som var så mycket vackrare och bättre och mer intressant än jag så skulle han skaffa sig det direkt och så räknar jag ner till det händer. Så har jag jämt gjort.
Som om inte alla vill gifta sig med en Megan Fox eller han Wolverine och leva lyckliga i alla sina dar. Liksom hallå.
Att våra dagar är så grå och tråkiga att vi måste visualisera en verklighet som inte existerar bara för att stå ut. En verklighet där allt är perfekt på det sätt som vi har bestämt är perfekt fast vi när det kommer till kritan bara behöver några få små saker för att vara lyckliga.
Kärlek, respekt och kanske en gnutta intresse för det där universumet man har inom sig som hos alla ser så himla olika ut.

Men vi stirrar in i en ruta där människor som inte finns säger saker som inte sägs och så blir verkligheten jättetung så då måste vi fly in i den igen och medan vi gör det tjänar andra pengar och vi svälter oss och gråter över att vi inte är perfekta fast vi inte ens vet vad det är.
Lite som den där skatten vid slutet av regnbågen ingen nånsin hittar. Eller hägringen med löfte om vatten och vila efter en för lång tid i hettan.

Jag hyser en hatkärlek till media och jag undrar varför det gör mig glad och samtidigt så olycklig.

Jag tror tanken med de här tankarna var att jag skulle sluta lova mig själv att sluta hata saker för jag älskar att bli förbannad på sånt här för det påminner mig om mina värderingar och att det fortfarande inte helt och håller har gjort mig till ett flockdjur och kanske kan jag någonstans i framtiden komma på varför det gör mig så arg och får mig att känna mig så dålig.

Vän och bebihäng.

Asså det puttrar i grytorna hos flera av mina närmsta vänner. Grymma mammor så långt ögat når snart.
För er som inte är härifrån bjuder jag på lite östgötska och sött barn och för er som är östgötar med söta barn här eller på väg hoppas jag ni har överseende. Som vanligt slår jag knut på mina meningar.

Citat.

Läste en bok igår av Erlend Loe. Doppler hette den. Så jävla svinbra om en framgångsrik familjefar osm lessnar på duktigheten och flyttar ut i skogen. Ibland smiter han ner till civilisationen och sitt fina hus och fyller på förråden lite och då är det ett stycke när han ser på TV.
Han skriver en sak som är exaakt så som jag tänker. Jag var tvungen att läsa det flera gånger och älska att jag inte är ensam. Så, här kommer citatet:

" Ser lite på teve, där det som vanligt är ett rikt utbud av tennismatcher och rekonstruerade brott och mer eller mindre fiktiva berättelser om människors tjat och gnat. Detta att se på teve blir för mig som ett uppslagsverk över varför jag inte tycker om folk. Teve är ett koncentrat av allt som är motbjudande med oss. Det som redan i verkligheten är svårt att försonas med av mänskliga egenskaper blir direkt grällt när det kommer på teve. Folk framstår som idioter. På teve skulle till och med jag ha framstått som en idiot.
Allt mänskligt är mig främmande."

Word, Word, Word.
Och lite mer Word.

Hejja Doppler och hans författare.
Och hans bebisälg.