hejja mäj baj de väj

Ja, jag måste faktiskt ge mig själv lite cred för idag när jag låg i sängen med min kille och läste bok så spred sig ett underligt lugn i min mage. Jag kände mig tillfreds, lycklig och mycket, mycket starkare.
Jag kände ork och glädje inför framtiden och en helt ny typ av styrka. En sån styrka som gör att jag med glädje fixar det som behöver fixas istället för att göra det gråtande med en klump i magen.
Jag förstår inte vart min ångest kommit ifrån men nu är det i alla fall på väg bort. Det lilla lyckopirr som dök upp i min mage och fick mig att ta ett djupt andetag och utbrista förvånat till min kille: Vet du älskling, jag tror jag är på väg ur det här. Det lilla pirret ska jag klamra mig fast vid som vore det guld fan.

Att vänner är familjen man själv valt blir tydligare när man inte mår så bra. Då märker man vilka som kommer farandes till undsättning. Som tålmodigt lyssnar och försöker hajja och peppa. Som leder en på rätt spår utan att få en att känna sig värdelös.

Något som jag lärde mig i förra veckan tror jag i alla fall var att sätta ned foten på allvar mot dem som inte får mig att må bra. De depressiva blodiglarna som bara ska ha och ha men aldrig ger något tillbaka. De utan distans till sig själva som bara släpar runt på en jävla massa självömkan och inte ens har vett att skämta om det.
I mitt fall så kanske ålderskillnaden gjort sitt. 20 år är rätt mycket. Trassliga historier.
Men jag är ingen jour. Ingen det räcker att man hör av sig til när man vill ha någonting bara. Och även fast det gör ont, så är vänner fortfarande familjen man själv valt. Och de man inte valt har man rätt att distansera sig från även fast man älskar. Eller gör man det?
Det är otroligt motstridiga känslor men ju äldre jag blir desto mer inser jag hur utnyttjad jag blivit och hur baktalad jag blivit. Att jag är lat och dum och värdelös och inte förstår någonting. "DU förstår väl att du inte kan hålla på så hääär hur länge som helst" Klappar på huvudet, göra ner bakom ryggen, sucka och stöna i någon sorts besvikelse som egentligen bara handlar om att man mår dåligt själv och därför måste klanka ner på andra för att bli större.

Man ska respektera andras självklara pondus men aldrig bli respekterad själv. Det är sådant missunnsamt jävla osäkert jävla skitsnack.
Aldrig bli erbjuden hjälp eller stöd rent genuint utan få elaka blickar för att jag inte klarar av någonting. Och så vet jag hur snacket går. Fast ingen kommit på tanken att fråga hur det egentligen ligger till. För då kanske man inte skulle kunna klaga mer. Och gud så tråkigt det skulle bli. Hela den känslan gjorde att det blev värre och värre till ingen ljusning fanns. Bara en klump i magen hela tiden och en sorts skamkänsla. Som att det vore olagligt att fastna. Som att inte det är just vad alla gör. Sen i juni liksom. Inte ett helt liv. En svacka om man så vill.

Det här skulle bli en peppblogg så jag återgår till det jag började med. Jag mår mycket, mycket bättre och i natt kommer jag sova gott. Jag kommer hålla mig undan från de människor som inte ger mig energi och glädje och värme som Frida sa. Och även fast svaret är svårt, så är det skönt.
Jag är min egen!