Nyårslöften innan nyår.

När det nya året ska firas så inbillar vi oss att nästa år ska bli mycket bättre. Vi ska bli smalare, sundare, slutrökta, slutlessna och världens mest framgångsrika människor som är lika lyckliga som dem på reklam.
Vi ska bli lika smala, lika svala, lika populära, lika häftiga och i mitt allt detta så ska vi skita i vad folk tycker och vara oss själva.
Är det bara jag som tycker att dessa två livslögner slår ut varandra?
Det är viktigt att visa hur många kompisar man har, eller hur full man är. Hur liten hålan än är. Kanske ännu viktigare bara för det. Samma sak varenda jävla gång.
Om jag är full med så många människor som möjligt så har jag skitkul och då vill alla ligga med mig och så är jag allas bästis. Den är viktig. Att vara allas bästis. Att vara utvald och sånt.
Är viktigt.
Är det.

Jag brukade lova mig själv att jag skulle sluta vara så förbannad på allt hela tiden. Jag skulle sluta hata TV. Sluta hata reklam. Sluta hata feta kärringar i mataffärerna. Sluta hata gubbar.
Bara hata sånt som är okej att hata. Som typ Hitler. Och Idi Amin. Göran Persson.
Honom gillar ju ingen. Men man går ju inte runt och påminns om att man hatar Hitler varenda dag. Så då behöver ingen annan veta om det.
Att man hatar.
Att man inte sneglar argt på en kaktus i en reklam för en deodorant som gör att vi tjejer kan låtsas att vi är hårlösa under armarna utan bara fladdrar med våra hårlösa armar och ler som vore det den mest naturliga saken i världen.
Att inte hata det faktum att vi luras gilla saker som vi inte borde gilla. Som typ skelettsmala människor. Att det skulle vara finare än en stor person. Tjock eller fet får man inte säga om man inte menar en elak tant eller gubbe. Ännu en oskriven regel.
Ger vi däremot beröm till en flicka med ätstörningar då har vi gjort något bra.
Varenda dag tittar jag mig kritiskt i spegeln och önskar att jag såg ut på ett annat sätt. Min tand behövde inte stå ut. Min mage kunde vara mindre. Mina bröst kanske kunde vara större och fastare nästan som på film i rätt vinkel med plast och skuggor och stön och stånk som alla gillar.
För det gillar ju alla.
Varför skrattar jag sådär? Varför är min dialekt så här? Är mitt hår fult? Alla är snyggare, roligare, bättre och intressantare än jag. Även fast jag inte tycker om människorna som talar om detta för mig. Även fast de människorna inte finns på riktigt eftersom jag bara skapar deras storhet i mitt eget medvetande och därmed gör ner mig själv.
Jag skiter mig själv i ansiktet.
Jag skiter mig själv i ansiktet utan dietist, plastikkirurg, sminkös, perukmakare, personlig tränare, ljussättning och tandreglerare.
Jag skiter mig själv i ansiktet alldeles själv.

Det smakar illa och så hatar jag lite till.
Så tänker jag att vi är med varandra bara i brist på bröd. Att vi duger åt varandra i krig.
Tunga dagar går jag med blicken i marken och tänker att om min kille i hemlighet önskar att han kunde få någon som var så mycket vackrare och bättre och mer intressant än jag så skulle han skaffa sig det direkt och så räknar jag ner till det händer. Så har jag jämt gjort.
Som om inte alla vill gifta sig med en Megan Fox eller han Wolverine och leva lyckliga i alla sina dar. Liksom hallå.
Att våra dagar är så grå och tråkiga att vi måste visualisera en verklighet som inte existerar bara för att stå ut. En verklighet där allt är perfekt på det sätt som vi har bestämt är perfekt fast vi när det kommer till kritan bara behöver några få små saker för att vara lyckliga.
Kärlek, respekt och kanske en gnutta intresse för det där universumet man har inom sig som hos alla ser så himla olika ut.

Men vi stirrar in i en ruta där människor som inte finns säger saker som inte sägs och så blir verkligheten jättetung så då måste vi fly in i den igen och medan vi gör det tjänar andra pengar och vi svälter oss och gråter över att vi inte är perfekta fast vi inte ens vet vad det är.
Lite som den där skatten vid slutet av regnbågen ingen nånsin hittar. Eller hägringen med löfte om vatten och vila efter en för lång tid i hettan.

Jag hyser en hatkärlek till media och jag undrar varför det gör mig glad och samtidigt så olycklig.

Jag tror tanken med de här tankarna var att jag skulle sluta lova mig själv att sluta hata saker för jag älskar att bli förbannad på sånt här för det påminner mig om mina värderingar och att det fortfarande inte helt och håller har gjort mig till ett flockdjur och kanske kan jag någonstans i framtiden komma på varför det gör mig så arg och får mig att känna mig så dålig.