Tess hävdar

...att man får skratta åt vad man vill. Inklusive folk med Downs. Kolla bara på Icareklamen.
jag fnissar fortfarande åt den lilla tjejen med Downs som bad sin stackars assistent att dra åt helvete på badhuset för jag hade hört någonstans att människor med syndromet var så jävla snälla och att de inte kunde tänka dumma, elaka saker direkt.

Sen så orkar jag inte titta på andra människor som gör bra saker längre. Resultatet är överskottsenergi, konstant kåthet, en helt makaber tjurighet som jag inte ens fattar själv att jag är kapabel till. Jag som är typ världens gladaste människa är så förbannat jävla skittjurig att jag vill slå näven i väggen så det går hål i den. Stackars min kille. Jag är grinigare än grinigast och när jag inte är det tvingar jag honom att lyssna på dåliga, ointressanta historier för att få tiden att gå. Dessutom tjuter jag åt böcker och vill måla tavlor igen och tycker att det ska bli jävligt skönt att börja plugga lite smartheter så jag kan skämma bort min kille som ställt upp som fan och min kattmamma och allt sånt.

Så vill jag att verkligheten ska vara som på film och när den inte är det är allt asjobbigt.
Ni vet som i ett kapitel i en bok så tittar två personer på varandra och allt som nånsin behöver sägas, sägs. Ingen är tunn och tråkig utan alla bär på hemligheter och historier och alla bryr sig och tänker massvis med vackra saker men som de kanske ibland inte vågar säga.
I en bok jag läst precis är en kock skitförbannad hela tiden men han lagar otrolig mat och han blir så förälskad men ju mer förälskad han blir desto argare blir han tills han inte kan vara arg mera. Det är vackert.
Det är vackert att en gammal kvinna blir omhändertagen av en ung kvinna och den unga kvinnan kryper ner i badkaret naken tillsammans med den äldre kvinnan och låter den äldre skrubba henne också så att de ska vara likadana och inte förnedras och äcklas utav en uppgift som är så fin och viktig men samtidigt så svår. Då grinade jag i kudden.
Vi kan aldrig dölja dom vi är en längre tid. Inte för oss själva och inte för någon annan. Det är därför tvåsamhet är det svåraste som finns. Våra rädslor.
Jag är skiträdd för nästan allting. Jag är så rädd för andras tuttar även fast jag inte har komplex över mina egna att jag måste klippa sönder 500 tidningar och klistra upp dem överallt. Det är i alla fall ett kommande projekt. Jag kanske måste sätta mina egna tuttar tillsammans med 500 andras tuttar helst dem i tidningar som är lika stora och till synes bara släta och inte alls till för moderskap utan bara knulla.
För att få den nyttiga distansen måste jag kanske ha det i mitt face!! Ta kontrollen över det och skapa min egen referensram. Vad tror ni om det? Är jag någonsin så kreativ i praktiken?

Jag tycker inte att porr är roligt men om jag ska kunna leva med att det existerar utan att jag får en knut i magen varenda gång det kommer på tal måste jag kanske klä ut mig själv till en polkagris och skrika snuskiga ord och fnittra samtidigt. Mest för att liksom visa hur bekväm jag är i min egen sexualitet och få folk att tro att just jag är lite roligare att ligga med än alla andra.

Eller så skiter jag helt enkelt i det men det kommer jag inte göra för jag kan inte skita i saker och jag är så till den mildra grad skitromantisk att jag tror att vi människor behöver varandra något alldeles skitmycket och att det är en skam att vi inte pratar mer med varandra och ibland vill jag gå fram och ta en främmande människa i handen och säga att hon är viktig men sen låter jag bli för alla skulle tro att man var dum i huvudet.
Eller kristen.
= Dum i huvudet...I Tessanland.
Fast man bara var snäll.
Man kanske bara ville vara snäll.