Är det inte rätt så skumt att när en människa inte mår bra och står för det så möts hon ofta av likgiltighet fast hon blottar problemet och försöker laga.

Familjer är sälla nöjda till exempel. Min Snusmumrik-gen är inte ett dugg uppskattad hemmavid. Jag uppskattar själv inte att jag går ner mig i livsåskådning och blir handlingsförlamad efter att jag gjort något stort för man måste ju passa in.

Mina ångestattacker artar sig på så väldigt många konstiga sätt och jag kämpar med dem varje dag och försöker få en distans till fånerierna. För fan vad man slösar sin tid på att inte bara stolpa rätt ut och göra alla rätt så alla tycker att man är bäst i hela världen.
Jag är inte överförtjust i att umgås med folk i veckorna. Då vill jag sköta mitt. När jag jobbar eller pluggar så gör jag det och fixar och trixar och tränar och lagar god mat. Har jag förhållande kramas jag.

Jag är i mångt och mycket högpresterande på mina arbetsplatser och mån om att göra precis som man ska och nu när jag haft en period som inte varit så aktiv suger det i hela kroppen efter att göra, göra, göra bra!
Samtidigt trycker något mörkt ner mig. Något som suger ut precis ALLT självförtroende och får mig att känna att jag inte duger någonting till. Det har blivit värre för jag minns mig själv som betydligt mer rakryggad. Eller, jag vet ju att jag är det. Jag är typ tuffast. ;) Jag är på väg ur gröten det vet jag. Och när jag väl är ute. När jag väl får känna mig behövd och driftig igen så kommer jag ALDRIG halka ner här igen.

Igår inträffade en sak som fick mig att fundera över våra band som vi har till varandra. Oavsett hur starka de är så måste man tänka över hur givande de är. Det finns en relation där jag upplevt att jag blivit väldigt utnyttjad och inte direkt fått någonting tillbaka vilket har gjort att jag dragit mig undan. Jag har inte kunnat förmå mig. När vi är vuxna så måste vi någonstans acceptera att vi är olika. Att det inte finns ett gemensamt sätt att tänka. Det finns inte ETT rätt. När man är 24 år gammal är man inte i stånd att bli tillrättavisad. Man behöver pepp-talk, glädje, inspiration. En glad spark i röven, en puff i rätt riktning.
Alla kan inte ge det. Om jag behöver det i min kommunikation mellan människor, förtjänar inte jag det då? Om det motsatta ger mig jätteont i magen och gråtattacker och sömnproblem och ett problem med att se folk i ögonen, kan inte jag kräva det då?

Ja ja. Tömmer skallen på lite som vanligt. Det är en underlig vana det här med blogg. Det går liksom så fort att ventilera. Det krävs ingen öga för öga kommunikation. Det är lugnande bara att veta att det är sagt och ligger där.

För att plåga er lite till så tänkte jag tala om att Anna och jag var på Falun Gong igår. Det är ingen maträtt utan en typ av yoga/mediation som är mer intensiv än Qi Gong.
Anna hade hittat det här lilla stället som låg i hyresgästföreningens lokaler och hade gratisträffar så vi drog dit. Kommer in i en sån därn typisk lokal med plastmatta och starka lampor i taket och furumöbler. Jag känner inte direkt hur jag hamnar i Zen.
Var är värmeljusena? Jag vet inte vad jag hade diktat ihop i skallen men jag hade föreställt mig lite sådär kanske en liten kines kanske och lite mörker och sånt.
Vi möts av en liten tjock tant men kanske finsk brytning lite svagt i jeans. På nedervåningen står två tanter och Anna och jag. Anna och jag få följa med den lilla tjocka tanten till övervåningen där vi i full belysning får ställa oss framför henne. Vi undrar vart stämningen och rökelserna är men tydligen ska vi bara stå där rakt upp å ner.
Hon börjar tala om grunderna för oss och förklarar att vi antagligen inte kommer orka så länge för energiflödet är mycket starkt under dessa övningar. Man ska bara stå och vifta med armarna lite. Tänker jag.
Inte så att jag inte respekterar meditativa principer. Bara att jag inte tänkt att det ska funka på mig direkt sådär barra.
Hon förklarar hur vi genom olika armövningar och med lätt böjda knän släpper igenom energin till fötterna och förflyttar den runt om oss.
Vi börjar lite försiktigt och efter en stund känner jag hur det börjar pirra och bli varmt i händer och armar. I en övning ska vi hålla armarna sträckta frmaför oss med handflatorna i ögonbrynshöjd och jag känner hur jag blir lätt yr och nästan lite illamående. När jag fått in rätt schwung i knäna somnar mina fötter. Vilket hon förklarar med att jag har svag energi där. Jag förklarar att jag ofta blir kall om fötterna och hon tror att det här kan hjälpa mig. Annas fötter sover inte liksom.
DET-VAR-SÅ-JÄVLA-BALLT!
Efteråt kände jag mig renad och trött men ändå pigg. Jag ska absolut fortsätta att gå dit och utforska det hela lite närmare. Om man upplever en sån lugnande effekt på bara en enda gång när man säkert inte gjort allting rätt så måste det vara riktigt ballt när man får fason på det.

Jaja, slut för idag.