Skrattfest, Whiskey samt lite mer garv.

Igår var jag på Stand- up. Den första riktiga showen jag ser live.
Har plöjt en helvetes massa Bill Hicks och andra genom åren men liksom aldrig tagit mig ut.
Dessutom är väl inte Norrköping en dröm för rookies vad jag vet.

Jag fick mjälthugg. Vred mig. Klappade. Skrek. Tjooho-ade. Gjorde igenkännande eftertänksamma hummanden. Drack öl.

Soneby som värmde upp. Klockren.
Jag satt och tänkte på att det fanimig måste vara lite som självmord. Så jävla tufft att gå ut först och värma upp en publik man inte vet ett skit om. Kommer de garva? Vill alla bara att Betnér ska komma nu?
Eller det där då det hade suttit någon jävel i röd toppluva första föreställningen som varit en riktig jävla idiot.
Han var skithärlig iallafall.

Betnér höll ju oxå låda så det räckte och blev över åt ett helt kompani. Och det är en komplimang. Jävlar vad den karln kan snacka. Det liksom, kommer ut en strid ström roligheter oavbrutet hur jävla länge som helst. Hur fan kan han ha koll på allting? Visst, välrutinerat men ändå?
Jag beundrar den typen av munläder.
En annan sak med stand-up jag kom och tänka på när jag satt där var att vi är liksom, så jävla dumma.
Man sitter där och flinar helt överraskat åt saker som är så jäävla självklara. Egentligen.
Inte att det inte är roligt. För det är förbannat svinroligt. Utan att, det är ju saker man borde ha tänkt på själv. Eller brytt sig om mer.
Folk klappar högljutt och upplyst åt träffsäkra dagisskämt men klär ändå sina små pojkar i blått och sina små flickor i rosa.

Jaja, det enda jag vet är att vi alla skulle ha en liten klick Betnér eller någon annan rapp, smart jävel i oss. Hell Yeah.

Jag hann även hänga lite snabbt med Helena som det för övrigt var sjukt kul att träffa. Det får bli öl en annan gång. Du får guida mig i Storstaden. :)

Jag har ätit kebab.
Just det.
Inte falafel.
Kebab.
Jag känner mig dålig.
Men det var gott så jag skiter i det.
Jag ska engagera mig i något annat illa kvickt så jag inte känner mig så onödig.

Nu bajsa.
Sen pussa.