Om distans.

Jag har ingen. Jag är rakt på. Pang på rödbetan. Rätt in i smeten. Jag har ingen av-knapp men en jättestor på-knapp som blinkar röd hela tiden. Jag är som vågen som alltid blir för tung på hela ena sidan så att jag måste måtta ytterst försiktigt men sen så stöter nånting till vågen och då är det kört igen.

Jag brukar försöka beskriva mig själv ibland på ett sätt som gör det hela lite mer förståeligt för mig. När jag såg Alice i underlandet i går så började jag nästan tjuta för att jag kände igen mig i henne så mycket. Hennes "muchiness" som hon hade. Och att den var viktig. Och att hon var galen. Och att hennes pappa sa att det är dom bästa människorna som är.

Ibland slår det mig hur lite jag vet. Jag ser, pratar, hänger, älskar och skrattar med människor varje dag men jag ser bara en liiten liiten del av det enorma universum vi alla har inom oss. Och när jag tänker på mitt eget så blir det ju helt överväldigande nästan. Är vi alla verkligen så här? Eller är det bara min skitstora röda On-knapp. Den där farliga knappen man inte får trycka på för då vet man inte vad som händer. Fast jag kanske gråter åt en halt igelkott. Eller oroar mig för min mamma. Eller tänker på hur viktigt det är att inte slösa bort relationer som betytt eller betyder mycket för oss. Tänk om jag blir förlamad imorgon och inte kan tala eller gå? Bara tänka. Och bara ligga där och önska att man skulle sagt eller gjort så mycket mer för att vara bra.

Jag vet att man absolut inte får tänka så för mycket för då blir man knäpp för man varken kan eller ska tro sig kunna räcka till allt och alla. Jag vill ha en dialog som i en Wes Andersonfilm med en person som betydde mycket för mig.

Jag tänker mig en typ asregnig dag och allt är alldeles slaskigt och grått och helt plötsligt kommer någon med ett rött paraply. Barfota. Det är kanske jag, Och man står där jätte jätte blöta och pratar om hur tokigt allt blev och sen är det inte viktigt att säga något. För man är blöt och det där paraplyet blåser bort och det bryr man sig inte om och kanske kommer det en liten färgglad plastanka och glider förbi och då är det liksom som om man förstår. Fast det bara är en anka.

I dag grinade jag när jag såg på Thats 70s show för han muppen fick se hur livet skulle varit utan Donna och sen fick han se flashar av allt fint dom haft och då ville han komma ihåg det fast ängeln kunde ta bort det och i går ringde jag min syster på natten och grät som ett barn över livets oegentligheter.

Jag är inte olycklig ett endaste dugg. Det är bara min stora röda knapp och jag trivs med den för den är inte farlig för jag känner. Jag känner så jag känner så jag känner .