En plan...

Det är viktigt att ha en plan så man inte glömmer bort att man finns.
Glömmer man bort att man finns eller har rätt att finnas avskyr man bara sig själv lite mer och varför ska man någonsin nöja sig med mindre än kärlek?

Jag lider skakar gråter skriker hoppar snubblar missar och förlorar hellre än gör ingenting alls för då finns jag ju inte.
Men någon gång tar det stopp och nu är det stopp och därför utarbetar jag en alldeles mästerlig plan som ger mig ett frikort från detta fängelse jag hamnat i utan att passera gå.
Den ger mig en karta ut ur detta minimala minfält där jag gång på gång trampat på minorna och förlorat lite mer av mig själv varje gång.
Jag minns att det inte är jag som skapat det här. Det är inte jag som står kvar. Det är inte jag som planterat dem och det är heller inte jag som bör gå där.

Jag samlar ihop de rester som fallit bort, jag sätter dit dem igen likt en trasdocka och även om delarna inte sitter riktigt lika stabilt som innan så är dem där, tillsammans med mig och ju mer jag rör mig, desto mer hamnar de på plats och det kan ingen någonsin ta ifrån mig och nästa gång hittar jag ut kanske lite lättare.
På väg någon helt annanstans.