Comrades

Det faktum att jag befinner mig i en twilight zone ska inte få förstöra mitt omdöme.
Det är nämligen bättre än någonsin! Omdömet alltså.

Det som däremot inte är lika stabilt är mina små emotionella utbrott som min vän Anna tippar kan vara PMS-relaterat.
När jag lackar ur lackar jag ordentligt och det har aldrig varit något konstigt med det. Jag mesar inte. Jag skiter i det, eller så lackar jag ur ordentligt men vanligtvis vet jag att det är klokast att skita i det. Möjligtvis antar jag mutterstadiet men bara en liiten stund.
Därför kan man ju undra vad som är fel när jag väljer att misshandla min omelett med en gaffel.
Den blev mosig för mitt kök är inte som det kök jag borde ha med fuckin keramik utan spiralhäll och då blir den inget bra och jag råkar vara en jävel i köket och lackar då ur när omelettfaan blir mosig. Så jag stjälpte upp den på tallriken, tog en gaffel och slog på den och svor åt den och blängde på den.
Omeletten.
Jag svor och slog omeletten.
Sen kom en liten tår.
För livet känns så ofantligt litet och fånigt när man kommer på sig själv med att slå en omelett.
Sen minns jag min plan.