När jag är bakis får jag extrem noja. Jag är säkert inte ensam men jag måste t.ex försöka vara smart och handla på mig tredagars-fyllan på en gång för annars är det inte säkert att jag kan ta mig dit. Människor är läskiga, mycket läskiga. Och tänk om det kommer en hund? Eller om jag halkar? Eller om en vän dyker upp bakom mig för att säga hej? Eller en jävla Individuell människohjälpare som ska haffa en utanför systemet jämt. Människo-STJÄLPARE säger Terror, eftersom det finns en rätt stor risk att jag ramlar i backen av förskräckelse utav denna påtvingade människokontakt.
-Eh, JAG-ÄR-REDAN-M-MMEEED, svamlar jag fram fast det är jag inte alls.
Jag ljuger mig BLÅ.
Enda anledningen till att jag är med i Greenpeace är därför att jag lyckades springa på samma stackars korttjocka Greenpeaceperson ungefär 5 ggr och hade aldrig tid att prata med henne (på riktigt hade jag faktiskt brådis) så ungefär den sjuttielfte gången hade jag inte längre samvete att dissa henne med svammel om lunchrast och bussen och dylikt även fast hon säkert inte kände igen mig så nu skänker jag minsann 40 kr i månaden.
Jag vill vara en bra människa, men jag vill oxå vara en bakfull människa. En sliten människa och även ibland, en förbannad, elak jävul till människa.
Jag vill dra mitt strå till stacken men jag vill även kissa på förbjuden plats, kräkas i ett buskage, peta mig i näsan...
Jag vill vara en intelligent människa, men oxå råka tänka dumma saker högt, som att till exempel undra vart Moscow ligger. (Ja, men hur lätt är det att koppla efter ex antal grogg att Mos-kossan faktiskt är Moskva..) Detta sa jag i somras på Peace and Love och vill glömma det.
Jag vill fråga mig vad detär för typ av olja man utvinner i ett korsord där första bokstaven fattas.
-olros.
Detta flabbas det åt än och det är bara en bråkdel.
Men jag vill inte ha bakisnojja för då får inte ens ett flygplan passera på låg höjd vilket de där asen gör över innerstan ibland. Så man ser hjulhusen tom. Im shitting my fuckin PANTS!
Jag vill inte ha sönder en stol och ramla av den vid frukostbordet när jag fortfarande är lite full för jag var fan i chock. Men lite roligt var det.
måndag 10 november 2008
Nojja
Upplagd av Tessan kl. 21:34
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
det är fan jobbigt med de där bakisnojorna. jag är exakt likadan. bra beskrivning!
när jag är bakis så "works everything as on wheels" det är nykterheten som är den riktiga nojjan. fast det är inte så längre. paranöjd är inte längre ett fenomen det är ett minne. gör det till ett minne du med :-)
Skicka en kommentar