trångt.

Det finns inte rum för mig och jag hatar att det är typ världens vanligaste känsla. Alla har mer eller mindre varit där. Alla vet mer eller mindre vad man pratar om.

För tjock, för dålig, för ful, för tråkig, för mycket, för lite tills jag hoppar i strömmen.
Lyckligtvis hoppar jag inte i Strömmen.
Jag grinar, gormar, svär och finns till.
Lullar ut på den här stans skittråkiga nattklubbar för ingen annan ro finns och plånboken töms och glasen.
Försöker lyssna och förstå, laga och hjälpa- allt utom mig själv.
Jag saknar att skratta på riktigt. Att få känna mig lycklig och varm.
Det är som att vara inlindad i plastfolie- att må så här alltså. Jag kände mig inte så plastfolie-ig(?) när jag var lycklig.
Man är oförmögen att röra sig som man vill men man syns ändå men inga ord. Man skulle lika gärna kunna lyfta iväg mig till ett hörn och ställa mig där.
Känner mig även lite som den tappre matadoren i tjuren Ferdinand som bönar och ber om lite uppmärksamhet. Eller pisk ber han ju om men han får fan inget av det fast han går ner på knä och riktigt krälar efter det.

Illamåendet tränger sig upp i strupen och jag måste ut ut ut ut ut ut ut ut ut ut.

När jag var 17 gjorde vad jag trodde var min stora kärlek slut med mig och blev ihop med sitt ex. Det visade sig att jag bara var ett rebound, trots alla fina ord och de hela tre månader vi fick tillsammans. han bokstavligt rockade ihjäl min värld och jag blir 17 igen när jag ser honom.
Han är farsa nu, med samma tjej som han hånglade upp på bergsbron medan jag avled av svartsjuka och ångest.
En medelålders kvinna som inte längre tror att någon vill ha henne blir lämnad för en yngre förmåga och kvar står hon ensam och undrar vart livet tog vägen och chokladen och fågelkvittret och skratten och värmen och kanske gråter hon en skvätt men mest är hon kanske bitter och lite tjock och mannen med pengar får vad han vill ha oavsett buksize men sover han gott och varför är jag så jävla rädd för att aldrig mer få ha fågelkvitter i mitt liv.
Jag är rädd för att bli medelåldersbitter i förtid för att vara naiv och blåögd och full av kärlek och ärlighet och respekt har man ju fan ingenting för så det kanske är lika bra att vi sätter igång med en gång.

Igår gick Christina och jag till ett ställe i den här stan som en viss kändisryttarinna tyckte var en bra ide att förstöra genom att köpa skiten och försöka göra det till nån form av prettoställe men det enda det resulterat i är fulla, svettiga människor i illasittande kostymer, dansandes till dängor. I dimman är vi alla lika jävla korkade så varför ens försöka?
Vi hade hur som haver väldigt roligt åt att titta på alla som dansade utan att ha en jävla aning om vad dem höll på med. Vi garvade ännu mer när vi konstaterade att vi antagligen ser precis lika korkade ut själva.
Jag hade en svart klänning och en rejäl jävla lugg som stod rakt opp och det fanns ingen paljett på mig så långt ögat kunde nå och jag tog ett djupt andetag och tänke att jag faktiskt i mångt och mycket är den jag vill vara. Jag är inget popsnöre och jag är ingen jävla klon och så länge jag kan stå för det mår jag nog ganska bra.

När det kommer över mig måste jag försöka tänka det. Att jag är bra, snäll ,duktig, rolig och att jag kommer hitta massor med glädje och lycka i mitt liv. Att allt kanske inte alltid blir som man vill. "The change will always come..." som Sophie Zelmani sjunger.
Men det går inte att acceptera allt jävla skit jämt och då ryms jag inte.

Gudarns vad jag skriver. Om ni, mina fina vänner som läser det här orkat ta er ända hit ber jag att få gratulera.
Tori Amos Cornflake girl gör mig sugen på att balansera mitt på spårvagnspåren och skutta runt på gatan och dansa för folket.
Tror ni någon skulle komma fram och säga att jag var modig och duktig på att dansa till Tori på spånkaspåren. Eller hoppas att jag skulle ramla eller spärra in mig någonstans?

Tills jag är mig själv igen blir ord, cigg och dryckeslekar mycket bra tidsfördriv och vem vet, en dag kanske vi skrattar åt alltihop?
Ni som får mig att le vet vilka ni är och jag skulle inte överleva en dag till utan er.

Låt alla oss stackars människor ta varandras händer och minnas att vi aldrig är så ensamma som vi tror.