Att jobba

Jag jobbar.
Jag jobbar som fan.
Jag har fantastiska kollegor och det är så högt i tak att tom jag blir orolig.
Mitt i allt detta lyckas vi ändå bibehålla nån form av proffessionalism och när jag kommer hem sover jag gott.

För något år sen tappade jag allt igen och när jag tänker tillbaka på hur mycket tid jag ödslade på något som var dåligt för mig, så skäms jag. Jag borde vetat bättre. Jag borde vetat att ingenting är värt att offra sig själv för. Inte ens för att slippa ensamheten. Inte ens för en liten stund.
Jag tänker att det ändå var nyttigt, för jag minns att jag slogs. Att jag slet och drog och slet lite till för att skapa något bra för mig. Något som skulle ge mig trygghet och kärlek. Jag minnns hur jag lämnade. Med tårar rinnade men med högburet huvud med alla mina kassar och två vänners famn och flyttbil. Hur jag sedan chansade igen, lät mig tryckas ner och ännu en gång slita mig loss. Jag föraktade mig själv och min svaghet, men berömde mig min vilja att ge allting en chans.

Ibland måste man bara komma ihåg att saker kan vara skit. Att människor inte alltid kan ge en det man önskar. Att vi alla själva skapar våra egna förutsättningar. Har vi tur får vi hjälp på vägen, men vi det faller alltid tillbaka på oss själva.

Nu väntar Berlin. Jag känner mig fri, stark och lycklig. Lycklig över allt som väntar mig. För nu ska jag bara ha det allra, allra bästa.