Datakväll

Lånat Annas laptop och kommer nu ägna natten åt bra musik och six feet under.
Imorgon måste jag göra viktiga saker så jag inte halkar mellan allt igen. Det är fan svårt. Ibland undrar jag varför jag tycker att det är så svårt. Varför så mycket är svårt.
Men man får inte vara rädd liksom. Vi har ju bara det vi har. Det vi skaffar. Vi måste våga och orka till fan tar oss för annars sitter vi bara där. Då sitter jag bara där, medan världen pågår utanför.
Jag känner mig rätt ensam. Det är konstigt för jag är ju inte direkt ensam. Fast jag är nog rätt romantisk och full av massa varmt som skulle må bra av att hamna på nån liksom.
Det där klibbiga, kletiga, jävliga som faktiskt är rätt trevligt.

Jag övar på att inte vara så självmedveten. Att ha distans till saker jag inte gillar. Precis på samma sätt som jag kan ha en annan distans till mig själv. Att vara ett fett jävla stort fuck you! Att veta att man är ett skämt och att det inte gör något. Att unna andra det man själv saknar. Inte att falla handlöst en svag minut för att sedan vara tvungen att resa sig upp med skrubbade knän och en rädsla av att någon såg. Ingen som tog emot. Ingen som tröstar.

Jag vill bo i ett fett kollektiv på landet med mina fina vänner oxå. Jag vill till australien nästa år. Inget av det jag vill är omöjligt. Det är inte synd om mig. Jag är inte mer eller mindre.

Six feet under är för öfrigt fett jävla asbra. Kör igenom andra skivan nu och kommer aldrig sova i natt. Nu brygga gott te och inandas doften av sommarkväll och den sista cigaretten vars rök ligger kvar i rummet. Det är trivsamt och det är mitt.