Idag förra året vid den här tiden satt jag på ett flygplan på väg mot ett annat land. Vid min sida satt en fru och tiden vi spenderade var den nyttigaste och viktigaste tiden någonsin. Det är lätt att få sånt där att låta klyschigt men jag mådde verkligen så jävla skit innan jag kom iväg. Jag sov inte, jag åt konstigt, jag hade ont i magen varje dag, jag tittade mig över axeln vart jag än gick. Jag var svartsjuk, paranoid, trasig. You name it emo-folks. I was there. Saknad gör mycket med en människa.
Solen mötte mig och min fru höll mig i handen och mitt första riktiga andetag sedan allt gick sönder tog jag när vi lyfte från Arlanda. Först sket jag väl på mig av flygrädsla men SEN tog jag det. Det andra tog jag när vi landade helskinnade och klev på färjan som tog oss till ön som skulle bli den plats där jag samlade ihop mig. När jag tänker tillbaka på all ångest jag bar på vill jag nästan kräkas.
Mitt första riktiga skratt om man inte räknar han som ramlar in i häcken på häcklöpningen var när Ellen och jag tar mod till oss och posar med en ashet Aussie och jag råkar hålla ciggen under hennes näsa så det blir en mustasch. Jag blåste ut huvudet på all gammal skit med sol, alkohol, intressant läsning och heta män. Jag dykcertade mig och såg en skitfin haj på 15 meters djup och så kom jag hem och inte gick det mer än ca två månader innan jag vågade tro att jag kanske var lite kär och jag sov där en kväll och så blev jag kvar och jag är fortfarande kvar och nu stoppade han en daimglasstrut i munnen på mig.
Vilket jävla år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar