Dagis

Mina älskade vänner håller på å placera sina underbara ungar i dagiskö vilket ger mig som nån sorts skenmorsa lite panik. Hur ska det gååå? Tänk om de inte triiivs? Vad ska man vääljaaaa?

När jag läser om deras funderingar tänker jag på min egen uppväxt. Då min mamma var hemma med oss ungar så gick jag aldrig på dagis. Jag hade en grannflicka jag lekte med ganska mycket och sen började jag på lekis.

Jag blir nervös av många ungar på samma plats. Men barnen har väl kul? Jag hade inte så kul. vad jag minns. Jag tyckte det var jobbigt med så många barn. Man skulle välja vem man skulle leka med, ibland fick man bara vara tre och då blev jag ensam eller så fick jag vara i kuddrummet med grabbarna och sen skulle alla vara Lucia men det sket jag i och var tärna och ibland låste jag in mig i badrummet för att få vara ifred. Skulle man hinna först och få den bästa cykeln på rasten eller skulle man inte våga för att någon annan som var större och starkare skulle ha den? Det var redan då väldigt viktigt att vara godkänd.

Det var lekis.

Lågstadiet minns jag som spännade och roligt med snälla fröknar men mellanstadiet var värre med en plirig fröken med guldtand som höll mig hårt i armen och kallade mig för "obstinat" när jag inte ville hålla i mitt fadderbarns svettiga jävla hand och mamma skämdes på "kvartsamtalen" som man hade ont i magen över flera veckor innan fast man inte gjort något dumt och jag fick aldrig beröm över min karaktär vad jag minns och sen flyttade jag igen.

Snällt in i ledet. Så fan heller, sa sexåriga Terese för sig själv. jag minns fortfarande hur jag tänkte. Jag minns magontet och ensamheten och rädslan att bli själv.

Jag minns hur det var att börja i ny klass i en småstad i femman och hur alla redan var par och hur alla höll sig till paren hela jävla högstadiet också och hur det aldrig riktigt gick att få en naturlig plats. Hur man symboliserade sin bästishet genom att bära likadana tröjor och viska hemligheter till bara varandra.

Har man det inte så är man förlorad. För då är man bara "hon som vill"

Jag hade aldrig någon sådan bästis efter att Maria och jag skildes åt i fyran.(även fast vi alltid varit de närmaste av vänner genom alla år som gått bara det att hon började musikklass och inte gick på samma skola längre) Inte genom skoltiden. Jag var liksom lite överallt. Och lärde mig kanske också att det inte är så jävla viktigt. Att det kommer av sig självt. Det där med vänskap och närhet. Men jag undrar om inte de åren gjort att jag ständigt är lite rädd för att räcka till.

Jag tycker fortfarande inte om grupper av människor jag själv inte valt. Det var sjukt jobbigt att plugga internat även fast jag provade, jag blir så jävla skitförbannad på människor som aldrig växer upp utan tillämpar samma typ av misslyckade härskartekniker. Jag ser ibland vilka som var mobbarna och elakingarna i småskolan. Det finns något i blicken. Något dött och missunnsamt. Det är så jävla sorgligt, när allt som krävs är att man är lite snäll. I morgon kan någon dö i en bilolycka.

Faktiskt.

Jag skäms inte över att jag "sackade efter" och aldrig kände mig lika ball som dom andra. För jag vill minnas att jag hade jävligt roligt i alla fall. När jag tog studenten pekade jag finger och stack medan de andra stod och grinade (typ, iaf. På en för liten motorcykel. Inte särskilt rebelliskt alls. I vita linnekläder)

Familjen sa att jag var drömsk och fumlig och lite enslig som barn vilket ju känns rätt så bekant. jag kunde sitta i timmar och bygga små små små figurer i lera istället för att vara ute och springa.

Jag kan törsta efter det sociala livet så sjukt mycket men jag trivs nog allra bäst själv.

Jag vet inte om mamma vet hur ensam jag kunde känna mig. Om hon såg det. Jag minns själv inte att vi pratade om det särskilt mycket. Jag lekte ju med andra, men kände mig ensam samtidigt. Jag var inte mobbad eller utstött i den bemärkelsen liksom. Det var som om jag ville själv.

Vet inte vad som utlöste den här minnestrippen men kanske just att det kommer nya små människor som ska gå samma väg nu. Hur vet man att ens barn är lyckligt liksom?

Jag har tänkt mig ett gäng barn. Jag ser dom. Barnen. Jag ser mina vänner med barn och ser hur rätt det är för dom just nu men att det är ett tag kvar för mig. Det känns skönt och pirrigt. Vad mycket fint vi kommer kunna dela med varandra.