Hej jag heter Terese och jag hatar media.

Det är kanske att ta i då min tanke är att jag ska arbeta rätt så fett inom just media fram över.
Jag hatar TV.
Ja, den är bra.

Jag hatar Idiot- TV så till den milda grad att jag funderar på att söka hjälp för det. Min kille älskar idiot-TV så till den milda grad att jag funderar på att söka hjälp för det.
Jag vill inte att människor ska bry sig om idiotiska saker. Jag vill att människor ska bry sig om bra saker. Men bra saker innebär också tyvärr för många att det är TRÅKIGA saker. Det är tydligen mer upplyftande att slötitta på dumma brudar och slemmiga ännu dummare snubbar i nån sorts tysk porrfilmbelysning. jag trodde vi skulle tröttna nån gång. Att det liksom skulle ta slut. Att efter Linda Rosing så skulle folk ge upp.

Jag har inte distansen att jag kan bjuda på det. Jag blir arg och trött och ledsen men fram för allt blir jag stressad. TV gör mig väldigt stressad. Och hemma hos mig är den på nästan jämt. Jag har aldrig varit så stressad och lättretad. Jag vet att det beror på DEN! Där jag ska älska, vandra naken, äta, sova och kramas och leva mitt privata liv. I min fristad där jag ska tanka energi, där sugs den ut, av DEN!
DEN som påminner om att medan livet faktiskt levs någonstans. DÄR blir folk sittandes. Dumt stirrandes. Som genom ett fönster utan utsikt på något vis. Där folk klättrar i berg, hoppar bungyjump, äter världens godaste mat, älskar, grälar, smakar nån äcklig mask. Så nära, så nära, mitt framför ögonen. Men själva gör vi ingenting. Vi tittar. Vi tittar tills vi dör och vi blev aldrig dom som smakade något vi aldrig smakat.
Det värsta är att vi tittar på dom som inte gör någonting. INGENTING. Dom dricker sprit och struttar runt och vi tittar. Vad hoppas vi på att få se? Vad hoppas vi ska hända? Vi har ingen makt över vad som ska hända men vårt eget liv som vi faktiskt kan påverka bryr vi oss inte om. Är inte det sjukt sorgligt och ironiskt?
Vi tittar och pekar. Tittar och pekar. Kanske blir vi lite kåta. För bruden är ju så DUM! Killen är ju så SLEMMIG. Kankse pirrar det till någonstans för vi vet att det inte borde vara så. Att det inte är så. Kankse är det det förbjudna i idiotin som triggar?

Jag är stolt över att jag nästan drunknade i Indiska oceanen. Att jag såg min första haj i Andaman. På 15 meters djup. Jag är stolt över killen jag raggade upp som var sketasnygg fast jag inte trodde jag skulle våga. Är stolt över att jag grät efter mamma eller kröp in under sängen och vägrade komma ut en gång vid 23 års ålder. För jag GJORDE något. Jag gjorde något bara för mig och det var mycket roligare än jag någonsin trott. Jag trodde jag satt min sista potatis i en rutten gammal bil på en motorväg i Kuala Lumpur mitt i natten med en främmande karl. "Där fick hon för sin våghalsighet och äventyrslusta" skulle det stå på gravstenen.

Jag vill inte titta på jämt. Jag vill GÖRA. Jag vill oxå vara med!

Jag vill skrika till hela världen att just den människan jag väljer att leva med är typ den ballaste nånsin för tänk att han får vara bara med mig och att vi bara är med varandra och är inte det ganska fint mitt i allt?
Mina vänner som burit och släpat och lyssnat på mina makaabra livsöden som är så stoora så stooora just precis då. Dom jag i min tur burit.
Om vi inte börjar hajja att livet fan är en engångspryl och att allt annat bara är reaktioner på skräcken det innebär att veta att det är en engångspryl blir vi aldrig lyckliga.

Kan vi inte bara sprudla lite? Gnistra lite? Fast vi har ett tråkigt jobb så finns det kanske någon som vill krama oss. Fast vi kanske inte vet varför allt krymper ibland och ger oss ångest så finns någon som gör så vi skrattar. Visst är det gött?

Minns att livet är skitstort. Det är skitstort för det är skitkort och då är även små saker stora för det är skitkort. Livet.