Att vara rädd och stor.

Är inte lika okej som att vara rädd och liten för när man är liten kommer man undan med en massa saker man inte kommer undan med när man är stor.
När man är liten så är man kanske rädd för monster under sängen, spöken i garderoben, vad mamma ska säga när man kommer hem och har legat i lervällingen med nya Polarn och Pyret jackan eller nåt annat som lite varm choklad kan bota.
När man blir stor är man rädd för att vara ful dålig tråkig ensam fattig sa jag tjock att räkningarna betalas i tid att vara älskad och respekterad av sin kärlek om man vill och har en av vännerna av familjen av jobbet om man har ett sånt och sen så måste man ju träna oxå och så ringa den där vännen man inte hunnit eller orkat ringa men det kan man ju inte erkänna för då är man ju dååliiig för man måste ju räcka till jättemycket till alla hela tiden.

Sen går stora människor till läkaren, dricker sig jättefulla, slår näven i väggar och skriker och stora människor får inte plats lika bra som små människor.

Tycker de viktigaste människorna vårt liv att vi är lika viktiga för dom? Är det fina vi ger och den trygghet vi känner lika innerlig för dem vi har närmast?
Ibland behöver stora människor få vara små för ibland har man blivit stor så snabbt att man inte hann med. Säkert även när man är 150 år så finns det där en rädd liten ettakluddare med smuts på nosen som är så rädd så rädd för att sova med lampan släckt så mamma måste komma och natta och krama hundra gånger minst och berätta om den lille kissen som gick vilse men hittade hem och fick sig lite mjölk som han slickade i sig så det droppade från de små morrhåren på farstutrappan där allt växte grönt och fint runt omkring och det fanns jordgubbar med grädde och socker på och ingen talade om för dig att du måste massa saker eller att du hade för små bröst eller för tjock mage eller att du var skitdålig på sport eller att du måste ligga till höger istället för till vänster för att det är bättre så för vinklingen.
Du var smutsig och rufsig med skrapsår på knäna och kanske slog du ut en tand och gömde dig kanske för elake pojken i trean som alltid knuffades och kanske var du modig och vågade hålla i en hand du tyckte om och sen klämde du en finne eller kanske hundra och hatade allt och kanske hände hemska saker och kanske orkade inte du riktigt för skrapsår på knäna och jordgubbar räckte inte riktigt och medan du krävde nytt och större förlorade du kanske det gamla och mindre och kanske var du på botten och kanske slutade du vara oskyldig och kanske mötet med det som är att vara stor gjorde ont i dig för du förstod inte att man kan få båda.

Sen något varmt och pirrigt och oändligt och fånigt och dofter och ögon som ändrar färg beroende på ljus och ljudet av skrattet och rädslan igen att man inte når ända in att man inte förstår att man inte kan att man inte räcker för när man är stor så tänker man stora saker även om sådant som kanske inte är stort och den flickan eller pojken som du älskar älskar dig tillbaka så mycket som det bara går att älska någon och mitt i allt det som är stort och gör ont och finns där och gnager så har du skapat något vackert alldeles bara för dig och där får det onda inte plats och där blir det onda mindre.

En dag sitter du där och ser på kissen med mjölk i morrhåren som lapar i sig sin gräddiga mjölk och på din gröna gräsmatta leker barn med skrapsår på knäna men inga spöken i garderoben för det är sommarlov och då blir det aldrig riktigt mörkt men du läser ändå sagan för den lilla flickan eller pojken som du älskar så högt för barnet är ditt och allt som är så stort för henne nu kommer sedan bli litet men det gör ingenting för du ser dig själv där inne och du vet när du stryker bort den grånande hårslingan från ansiktet att du fortfarande är liten, att du fortfarande är viktig och att du fortfarande finns och att allt som hände, att allt som var svårt ledde dig någonstans dit du kom att trivas.