Bråda dagar i kabinettet.

Jaa, det kan man verkligen säga.
Som en vind som blåser alldeles för hårt tills allt är borta känns det.
Att åldras.

Samtidigt känns det så jävla coolt att man kan skuldsätta sig till glamour.
Min 21kvm stora takterass kommer vara ett place där det odlas mängder med rosor och där det finns en barhörna och ett soldäck och en lounge.
That´s fuckin glamour.
Det är lite ironiskt eftersom jag svär mer än en borstbindare, röker och dricker öl och vägrar schlager.
Men jag tror inte på teater.
Men gillar spritfylld vattenmelon (love Linda för tipset)

Ironiskt då jag älskar bubbligt bubbel, bjuda på plockmat och lyssna på rock hårdare än din mammas stärkta sloggitrosor.

Ironiskt då jag vill raka skallen, låta håret virvla i glammiga lockar, glittra i klänning och skrika KUKEN på Roskildefestivalen!

Gör det mig mångsidig?
Eller bara schizofren?

Eller är det kanske bara så att jag älskar livet. Älskar saker som gör att vi ler. Älskar att tillåta mig själv att tillåta mig själv att tillåta mig själv.

Jag begränsar mig möjligtvis till Charlotte Perellis patetiska attack-bantning och det faktum att folk som gillar vissa saker glömmer att le för dem förstår inte att dem inte måste gilla vissa saker för att vara lyckliga.
Hänger ni med?

Jag bojkottar Schalgern som folkfest, men tycker att Björn Gustavsson är skapligt rolig men inte skitrolig. Jag är inget Facebook-fan...av honom alltså. Men jag har en, det ska väl i ärlighetens namn erkännas.
Jag tycker det är roligare när min vän Oscar ger mig en kram och säger något roligt för då känner jag att jag finns. Eller någon annan av mina vänner.

Varför ser vi människor som inte ser oss men glömmer bort dem som står bredvid?
Charlotte Perelli skiter i att du tycker att hennes klänning är fin för det enda hon bryr sig om är att få synas men vem ser hon?

Varför vill vi höra att vi är smala men glömmer bort att säga att någons ögonfärg är vacker eller att någons skratt smittar eller att någons händer är lena?
Varför dreglar vi över skådespelare med dyra kläder och plast och struntar i att tala om för vår vän att hon gjorde sig alldeles extra fin i soffan idag...

Jag gråter över sådant ibland för jag tycker att vi har glömt vilka vi är. Och vilka vi kan vara.
Jag ser ingen som inte ser mig.
Perelli, suck my ass.
En anorektisk tonårsflicka stirrar in i en fyrkantig skärm där hon möts av ett leende, glittrande, faboulöst ansikte. Vad tittar kvinnan på tv.n på?
Ett svart hål.
Inte dig.

SORGLIGT!

Som en spegel i lustiga huset. Som en svart skogstjärn utan botten.

Sånt får mig att vilja locka håret, raka skallen, kröka öl tills jag spyr, sitta med benen i kors på ett soldäck.
Varför?
För jag är inte något av något.
Utan lite av allt.
Och jävlar vad jag har roligt!