Ska jag vara snäll detta år?

Nytt år, nya texter, nya funderingar.
Aldrig ältar vi vårt gångna och kommande liv så mycket som vid årsskiftet. Har vi blivit feta? Ska vi bli smala? Ska vi ta hand om varandra mer? Har vi lärt oss något? Vad har vi inte gjort men velat? Vad ska vi göra? Ska det här året bli bättre än det förra?
Och så vidare, och så vidare...

Jag vill inte tro att mina funderingar har något med årsskiftet att göra, men det är då det blir så tydligt att tiden går.
Aldrig är ett "jag gör det imorgon" mer sanning.

Mitt löfte kommer ifrån att jag är skittrött. Utled.
Jag ska sluta vara snäll.
Visst låter det konstigt?
Jag ska iallafall sluta vara FÖR snäll.
Med snäll menar jag att jag alltid låter mig tryckas undan bland människor som tar för mycket plats. Bland vissa är det ytterst ovanligt att jag ens får avsluta en mening. Någonsin. Och om jag väl får göra det, möts den alltid med en likgiltighet och ett snabbt bytande till andra ämnen som rör något de andra kan leda direkt till sig själva.
Väldigt länge sen jag fick ett, Hur- mår- du samtal. Sjukt länge sen någon frågade mig hur JAG mådde.
Vi dricker bara öl.
Jag har lärt mig att se vilka som verkligen är riktiga vänner och vilka som är det, fast på ett annat plan.
Att vara en supervän är sjukt svårt. Ingen är det. Alla har egna problem. Men om det alltid handlar om någon annans problem och aldrig ens egna, hur stark är vänskapen då?
Jag har legat, utsugen på all min energi många gånger men när jag summerar hur många gånger jag fått det tillbaka, på riktigt. Eller ens ett tack, blir det genast svårt.
Ocg det är ju därför man får slut på energi.
Jag har läst om det där. Att vissa människor är energisugare. De pratar bara om sig själva, skriker högst, slåss om uppmärksamheten och att säga de roligaste skämten, använder härskartekniker även omedvetet för att få synas mest och så vidare.
Jag älskar glada pigga människor som tar plats. Jag är sån själv och har alltid älskat den typen av energikickar i form av glädje och energi. Och utan att märka det har jag kanske befunnit mig i någon form av osynligt magnetfält som sugit ut mig på allt jag har.
Är inte det jävligt konstigt. Jag har varit så upptagen av att ge, att jag inte märkt vad jag förlorat av mig själv. Det där med att ständigt sätta fokus på en annan. Att aldrig någon är intresserad av ens åsikt. Att ingen egentligen lyssnar. På någon annan än sig själv.

Anna och Frida och jag pratade en del om det där på en vinkväll häromdagen. Jag upptäckte hur otroligt förlösande det var att bara få sitta tillsammans med människor som lät en prata till punkt.
Då insåg jag att jag är utsugen.
Utled.
Less.
Det där med att någon man betraktat som en skitfin vän aldrig ens ringer längre och om det händer, bara för att prata om sig själv.
Är det inte jobbigt att känna att man måste skrika, KAN VI PRATA LIIITE GRANN KANSKE OM MIG NU FÖR DET HÄNDE NÅGOT VÄLDIGT JOBBIGT HÄROMDAGEN OCH JAG SKULLE KANSKE BEHÖVA EN KRAM!!
Hur vet man var gränsen går? Jag har alltid varit så stolt över starka, tuffa tjejer som gått sin egen väg. Men om man upptäcker att man kanske mest varit ett föremål för någons ego, vad gör man då?

Och jag har blivit toffelhjälte till förmån för kärleken men fan ALDRIG slutat försöka vårda min vänskap. Förrän för ettag sen för att jag inte orkar mer.
Jag har försökt vara uppmärksam på när man börjar bli tråkig, men om det är så lätt att sluta vara någons vän bara för att något "viktigare" kommer upp så blir det genast svårare. Det viktiga är ju att man mår bra. Och att valen och prioriteringarna kommer.
Man kan inte sitta och fika i timtal varje dag längre, för man jobbar, pluggar och har kanske en relation. I den relationen kanske man verkligen litar på varandra och ventilerar i relationen istället för hos vännerna. Vilket ju är alldeles naturligt.
Vi är flera som bara gått och dyngblivitihop och de flesta känner varann och det är skitmysigt och samtidigt gick det så jäävla fort. Gänghäng har blivit parmiddagar. Haha. Näevars, men typ. Fast ändå gänghäng.
Fan, nu när jag tänkte på det blev jag lite gladare i hjärtat.

Det är svårt att bara få tid att umgås på fyllan, för då har alla så mycket att prata om. Men det är samtidigt så att ett telefonsamtal aldrig är långt bort. Ett sms, en kram.... först den dag vi förlorar någon vet vi kanske först vad vi försakat. Det är läskigt.

Nu ska W och jag göra toast och imorgon blir det häng för själen. Anna, du är en kick. En stor jäkla kick. Alltid.