Utfyllnad

Såg en dokumentär om Susan Boyle och slås ibland av att alla människor har något att säga. En historia att berätta men att man liksom först måste uppnå någon form av status för att det ska räknas.
Är man på TV och har skrivit en låt alla gillar så är åsikterna man har kanske lite ballare. Lite mer sanna. Äventyret är lite närmare och det blir mer än bara...kött.

Vi gillar att dyrka- men oxå att dissa skiten ur sådant vi inte gillar och ofta creddar vi sönder människor som ändå inte hör vad vi säger. Människor som inte ser oss utan ett svart hål. En lins. Den är dock inte att förakta. Den blir vårt fönster och ventil. Våra ögon och öron men den bestämmer också vad vi ska se. Vi får inte glömma den som står bredvid.

Jag har kreativitetsproblem och vill lägga ner hela skiten för det blir ändå aldrig bra. Jag kanske bara går och tror att jag måste men egentligen finns ingenting där och då skulle hela min världsbild rasa för det enda som får mig att inte stänga in mig i en stuga i skogen är tanken på att vi har det. Det där. Att en del av oss kanske har det mer än andra.
Patti Smith säger, att alla kreatörer någonstans bär med sig ansvaret att göra sin röst hörd. Det är sjukt vackert. När jag tappar målet och projekten, då lyssnar jag till henne.

Min lägenhet bör vara full av grejer jag gjort men väggarna gapar tomma och projekten ligger i högar inuti mig och i lådor.  
Jag orkar inte vara ett djur längre. Jag orkar inte gå på autopilot och jobba röven av mig så att jag inte hinner eller orkar något annat. Då blir jag fet och sorteras ut ur flocken och skickas ut i öknen där jag törstar ihjäl och det sista jag ser är flocken av hyenor som skockas runt mig. Babianerna skrattar i träden åt mitt nederlag.

Jag garvar obstinat tillbaka och skriker att perfektion är en illusion. Vem lärde oss om perfekta kroppar, fantastiska karriärer vem viskade i våra öron att vi inte dög.
Vem skrek i ditt ansikte att hade du bara vägt 5 kilo mindre och haft lite snyggare bröst så hade du haft en partner nu. Vem lade en lapp i din ficka där det stod att läsa att du inte är tillräcklig och måste slita hund för att bli en blek kopia av den kapitalistiska drömmen så du kan sitta utfläkt och stekig och tro att du är glad.

Jag vill sluta se världen som det skådespel det är. Jag ser världen genom den där linsen hela tiden. Retuscherad. Men stanken...den går inte att sminka över och den sabbar min aptit.  

Om livet och semestern och lite mer om livet.

Helt plötsligt hade jag inte längre någon mamma och i ett töcken kom semester och öl och vackra snubbar och jag förstår inte hur det är möjligt att kunna le och skratta och känna att livet är vackert. Jag känner det på avstånd men samtidigt känns det som om jag befinner mig i någon sorts bubbla där jag betraktar mig själv. Kanske så som min mamma betraktar mig någonstans ifrån.

En ljusblå fjäril trippade runt på min systers knä och jag fick besök av en lysmask på armen. Jag har inte sett en lysmask sedan jag som barn lyckligt visade den för mamma strax innan pappa skrämde mig i busken så jag tappade den. Kan det kanske vara så att hon ser mig? Jag är inte religös, jag tror inte på ett liv efter detta och aldrig har jag saknat det så mycket som jag gör nu. Måhända visar hon mig tecken på att det visst finns. Att själen inte dör och hur skulle jag någonsin kunna tänka på något annat sätt? Hur skulle jag kunna deala med döden om det inte vore för att den inte är riktigt så jävlig som jag kanske tror? Om det fanns ett land där min mamma inte hade ont, där hon inte var ledsen, där hon blickade mot oss och såg till att vi hade det bra? Allt annat är otänkbart.

För er som inte kände min mamma så vill jag berätta att hon var fantastisk. Hon var varm och snäll och gullig och fin. Jag har hennes ögon och hennes leende och hennes händer och för er som gillar mig så ska ni tacka min mamma. Hon lärde mig att vara snäll och varm och omtänksam. Hon kallade mig för Lilla My när jag som barn var arg och hon lät mig gråta tills inga tårar längre fanns i dom finniga tonårens sorg över förlorad kärlek. Jag minns hennes varma hand på min kind, hur hon bad mig att inte vara ledsen. "Jag älskar dig lilla gumman" var något av det sista hon sa till mig.

Jag lovar min mamma att allt jag nu gör, gör jag för henne. Även sådant jag senare ångrar. Jag har varit modig för min mamma. Jag vet att hon hade gillat det. Jag vet att hon inte ville något annat än det bästa för mig och då måste jag ju vilja det bästa för mig själv.

Patti Smith sa något så vackert när hon förlorade sin bror. Hon sa att hon nu hade blivit en lyckligare och finare person eftersom hon bar honom inom sig och han var så fantastisk.

Att jobba

Jag jobbar.
Jag jobbar som fan.
Jag har fantastiska kollegor och det är så högt i tak att tom jag blir orolig.
Mitt i allt detta lyckas vi ändå bibehålla nån form av proffessionalism och när jag kommer hem sover jag gott.

För något år sen tappade jag allt igen och när jag tänker tillbaka på hur mycket tid jag ödslade på något som var dåligt för mig, så skäms jag. Jag borde vetat bättre. Jag borde vetat att ingenting är värt att offra sig själv för. Inte ens för att slippa ensamheten. Inte ens för en liten stund.
Jag tänker att det ändå var nyttigt, för jag minns att jag slogs. Att jag slet och drog och slet lite till för att skapa något bra för mig. Något som skulle ge mig trygghet och kärlek. Jag minnns hur jag lämnade. Med tårar rinnade men med högburet huvud med alla mina kassar och två vänners famn och flyttbil. Hur jag sedan chansade igen, lät mig tryckas ner och ännu en gång slita mig loss. Jag föraktade mig själv och min svaghet, men berömde mig min vilja att ge allting en chans.

Ibland måste man bara komma ihåg att saker kan vara skit. Att människor inte alltid kan ge en det man önskar. Att vi alla själva skapar våra egna förutsättningar. Har vi tur får vi hjälp på vägen, men vi det faller alltid tillbaka på oss själva.

Nu väntar Berlin. Jag känner mig fri, stark och lycklig. Lycklig över allt som väntar mig. För nu ska jag bara ha det allra, allra bästa.

Mitt årliga julrim

Likt en blomstrande amaryllis
Likt ett smäktande konkelbär
Julen är nu änteligen här.

Med klappar och glögg, rufs i jultomtens skögg (!)
Med dopp i grytan och gran, är det i tomtens ficka en banan?
Vi samlas med nära och kära, önskar att slutet var nära
Då morfar blir full, höra pappa gasta:
HUNDBAJS på golv, vem skulle rasta?

Brevbärarns dotter, tänker på ex,
Morfar sover på golvet, jävlar vilket spex.
Pengar är slut, tomten har gått ut.
Endast svärfar är vaken, och tänka sig,
han är alldeles naken...

God Jul allihop!

Sitter i mitt lilla kök med en ny bok och tända ljus. De senaste dagarna har varit så otroligt harmoniska med vara liite stress över när fan jag ska hinna handla julklappar då jag jobbar exakt alla dagar då jag skulle kunna gå. Varför ska jag ens utsätta mig för det när jag avskyr hetsen, stressen, konsumtionsångesten?

I mitt lilla kök ska jag nu äta min glass och inser att jag råkat ställa den i kylen så den är lite segig. Spotify laggar under min favoritlåt. Jag stönar av smärta i min rygg efter mitt smått patetiska försök att dansa afrikansk dans igår.

Allt är så satans jävla mysigt och trångt och jag svär högljutt över hur det här artade sig. Jag kan inte ens vara glamorösigt singel! Jag är så satans jävla oglamorös. Jag har inte ens vett att vara svårt men charmigt konstnärlig eller missanpassad. Jag hummar inte ens fundersamt med pennan i munnen på ett fik någonstans. Ensam. Skrivandes tänkvärdigheter.
Jag slår i överallt, knattrar på en dator och går till den lokala puben där jag misslyckas fatalt med allt jag företar mig. Mina relationer slutar i katastrof. Mina famlande försök i nån form av riktning resulterar jämt i en känsla av otillräcklighet och jag kan fan inte ens vara på pickalurven utan att se ut som Mona Sahlin.
Jag skiter där jag äter, blir stående någonstans och undrar vad jag gjorde för fel, jag stör mig oerhört på alla och allra mest på mig själv som inte orkar vara så jävla tacksam jämt. Som tycker att gräset är asmycket grönare på andra sidan. Jag undrar hur alla andra gör. Hur djuren gör. Varför jag måste låta så mycket kraft gå till ingenting. Som blir ledsen när det känns som att det inte finns någon magi utan bara kemi.
Jag är glad också. För alla andra. Hela tiden är alla så jävla duktiga. Alla känns lite lyckliga, eller fega och rädda för ensamheten. Det är en farlig kombination för då fastnar du där du inte vill vara. Jag är feg och räddför ensamheten och titta bara hur det gick. Ensam i en etta med två djur jag pratar med hela dagarna. Gömde mig i halsduken då jag på buss 118 halv sju hamnade bredvid en snubbe jag drog hem, sparkade ut fort som fan morgonen därpå efter att jag drygt frågat vad han hette nu igen. Så jävla wild'n crazy. Inte.
Vem fan står på en buss vid den tiden anyways?

Mina väggar väntar på att fyllas. Min musik ska skrivas.
Eller så är det bara något jag aldrig kommer få gjort.

Jag tänker inte känna någon som helst gemenskap med något idag. Jag ska likt Ior, bisamråttan knorra runt och undra hur fan det blev så här.

Nu kommer den. Den stora svadan.

Datakväll

Lånat Annas laptop och kommer nu ägna natten åt bra musik och six feet under.
Imorgon måste jag göra viktiga saker så jag inte halkar mellan allt igen. Det är fan svårt. Ibland undrar jag varför jag tycker att det är så svårt. Varför så mycket är svårt.
Men man får inte vara rädd liksom. Vi har ju bara det vi har. Det vi skaffar. Vi måste våga och orka till fan tar oss för annars sitter vi bara där. Då sitter jag bara där, medan världen pågår utanför.
Jag känner mig rätt ensam. Det är konstigt för jag är ju inte direkt ensam. Fast jag är nog rätt romantisk och full av massa varmt som skulle må bra av att hamna på nån liksom.
Det där klibbiga, kletiga, jävliga som faktiskt är rätt trevligt.

Jag övar på att inte vara så självmedveten. Att ha distans till saker jag inte gillar. Precis på samma sätt som jag kan ha en annan distans till mig själv. Att vara ett fett jävla stort fuck you! Att veta att man är ett skämt och att det inte gör något. Att unna andra det man själv saknar. Inte att falla handlöst en svag minut för att sedan vara tvungen att resa sig upp med skrubbade knän och en rädsla av att någon såg. Ingen som tog emot. Ingen som tröstar.

Jag vill bo i ett fett kollektiv på landet med mina fina vänner oxå. Jag vill till australien nästa år. Inget av det jag vill är omöjligt. Det är inte synd om mig. Jag är inte mer eller mindre.

Six feet under är för öfrigt fett jävla asbra. Kör igenom andra skivan nu och kommer aldrig sova i natt. Nu brygga gott te och inandas doften av sommarkväll och den sista cigaretten vars rök ligger kvar i rummet. Det är trivsamt och det är mitt.